Finanskrisen i ett nötskal?

Ekonomiska svängingar, nedgångar osv är ett vanligt fenomen. Precis som förut kommer det snart en dag när det hela ordnat upp sig, och marknadsekonomin kommer fortsätta generera det välstånd vi sett den göra hittills.

Skrattretande att se socialister oja om ”kapitalismens undergång”…men ingen har å andra sidan någonsin beskyllt dem för att vara insiktsfulla.

Annonser

20 Responses to Finanskrisen i ett nötskal?

  1. Skogman skriver:

    Kapitalismen är som en buffelhjord som skenar. Och när de främre ser stupet framför sig så kan de inte stanna eftersom resten av hjorden trycker på bakifrån.

    De stora industriländerna hade inte lärt sig av sveriges misstag från det sena 80-talet med dess hejdlösa utlåning, därav situationen som nu uppkommit. Marknadsekonomi må vara den bästa modellen för ett handelssystem, men det förutsätter samtidigt att systemet har kontrollstationer som fungerar längs vägen så att diken och stup i möjligaste mån kan undvikas.

    När det gäller sjukvården så anser ju SD att staten skall ansvara för huvuddelen av verksamheten och bara i vissa fall tillåta privata initiativ. Samma policy tycker undertecknad att SD borde föra även när det gäller bank och kreditmarknaden. Med färre aktörer på penningmarknaden så ökar statens kontroll och möjliggör då samtidigt för en bättre insyn i verksamheten.

  2. Johan Andersson skriver:

    Att regleringar och kontroller behövs instämmer jag alltså i. Men knappast i resten. Staten ska endast ge ramarna för medborgarnas verksamhet men inte driva företaget eller liknande. Det är staten som är till för medborgarna och inte tvärtom.

    Det är medborgarna som ska ges frihet, och det innefattar att starta och driva företag. Sedan är det statens ansvar att reglera, kontrollera viktiga institutioner. Att förstatliga banker och företag är ett recept för katastrof.

  3. Det kaos som vi i dag ser på de internationella finans och penningmarknaderna samtidigt som
    en djup lågkonjunktur tar fart, ger anledning till stor och berättigad oro. Vi kan fövänta oss
    att miljoner svenskar kommer att hamna i svåra ekonomiska bekymmer. Det är av utomordentlig
    vikt, att SD snarast inser problemets allvar och sätter in all möjlig kraft på att utforma en politik,
    som anpassas till det nya allvarliga läge landet befinner sig i. Samtidigt har SD här en unik möjlighet, att befästa sin trovärdighet som det enda nationalistiska partiet i Sverige.

  4. Rune skriver:

    Skogman skriver:
    ”Kapitalismen är som en buffelhjord som skenar. Och när de främre ser stupet framför sig så kan de inte stanna eftersom resten av hjorden trycker på bakifrån.”
    ————————————

    Kanske det? Annars kan man ju se finanskriserna som en trafikstockning där det har kört ihop sig totalt. Men efterhand så löser stockningen upp sig fordon efter fordon för att så småningom flyta på normalt.
    Hur skall man undvika sådant kaos? I trafiken brukar man lösa problemet med signaler och omdirigeringar. Skulle något sådant kunna byggas upp i finansvärlden? Något för de sakkunniga att bita i.

  5. Skogman skriver:

    ”Staten ska endast ge ramarna för medbogarnas verksamhet men inte driva företaget eller liknande.”
    – Håller med.

    ”Det är staten som är till för medborgarna och inte tvärtom.
    – Absolut.

    ”Det är medborgarna som skall ges frihet, och det innefattar att starta och driva företag.”
    – Frihet skall också följas av ansvar.

    ”Sedan är det statens ansvar att reglera, kontrollera viktiga institutioner.”
    – Självklart.

    ”Att förstatliga banker och företag är ett recept på katastrof.”
    – När det gäller företag så instämmer jag. Men vad bankerna beträffar så har jag ingenting emot att staten är majoritetsägare i bankväsendet i landet. Vi åser just nu lite av den utvecklingen i Storbritannien, Island och USA. Vad är det egentligen som alla nyliberaler och neokonservativa räds för i sammanhanget? Deras gelikar inom nämnda sektor är ju, enligt min mening själva ansvariga för den uppkomna finanskrisen.

  6. Johan Andersson skriver:

    Tja…ser sådana här kriser som en del av spelet. Klart inte bra men…med tanke på att systemet gett oss det vi har, så köper jag det.

    Till det ska jag tillägga att det var Demokraterna i USA som la grunden för det vi idag ser, genom att de pressade usas banker att ge lån till sådana som egentligen inte var kreditvärdiga (Community Reinvestment Act).

    Det var med andra ord politikers klåfingrighet som la grunden för den turbulens vi nu ser.

  7. Robsten skriver:

    Jamen, va fan…efter sommar brukar det komma en vinter, efter högkonjuktur brukar det komma en lågkonjuktur, kan vi inte nöja oss med det?

  8. Robsten skriver:

    Jag hoppas förresten att det blir en riktigt svår och tung lågkonjuktur, som vara över valet 2010, det lär gynna vissa politiska krafter, gissa vilka?

  9. z999 skriver:

    Såhär. Kommunismen har sitt ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. För att få kommunismen hållbar i verkligheten så blir det staten som bestämmer behoven, vilket är *ett* av kommunismens grundfel.

    I kapitalismen så gäller ”Av var och en efter eget huvud och till var och en efter förtjänst”. För att det ska flyta på så måste större delen av pengarna hamna där de genererar mest, detta skapar tillväxten i kapitalismen (obs! Detta är en extremt förenklad förklaring). Om man då betalar ut högre löner till folk än vad de egentligen presterar så blir det problem, eller om staten går in och reglerar och snedvrider konkurrensen för mycket. När rika människor ägnar mer tid åt skatteplanering än åt företagande eller investerande så vet man att det är på väg utför.

    Vissa jobb, som politiker, är knappast direkt producerande. Betalar man ut skyhöga löner åt sådana så snedvrids det hela en hel del. Att betala ut lön efetr titel istället för efter vad personen presterar är egentligen mer feodalism än kapitalism.

    Det är rätt som Johan skriver att det är poliitkernas klåfingrighet som är upptakten till USA-krisen. Demokraterna har en stor skuld till det, men samtidigt så är inte krig speciellt lönsamt, vilket är en av anledningarna till att USA håller fred i mellanöstern för oljans skull trots enorma provokationer från både Iran och Saudi Arabien. Irakkriget har hittils inte varit lönsamt för USA, på sikt kommer det att generera demokratier i arabvärlden som USA kommer att kunna bedriva normal handel med.

  10. z999 skriver:

    Robsten:
    ”Jag hoppas förresten att det blir en riktigt svår och tung lågkonjuktur, som vara över valet 2010, det lär gynna vissa politiska krafter, gissa vilka?”

    Dom till ”höger” om Sd gynnas av det. Det är inte speciellt troligt att Sd kommer att gynnas av det efetrsom det blir enkelt för riksdagspartiet att skylla integrationsmisslyckanden på USA-krisen. Om Sd var ett högerpopulistiskt parti så skulle även Sd kunna gynnas av lågkonjunkturen, fast det är min bedömning och långtifrån säkert att den är rätt. Lågkonjunkturen i början av 1990-talet dolde den totalt ansvarslösa invandringspolitiken med massinvandring från forna Jugoslavien.

  11. Skogman skriver:

    Ok. Glömde att ta med Demokraterna i det sammanhanget. Demokraternas strategi liknar f.ö den som Robert Mugabe har tillämpat i Zimbahve sedan 90-talet, då han gav med sig för opinionstrycket att ge krigsveteranerna ett bidragsstöd som landet inte hade råd med.
    Kjell-Olof Feldt avförde ju valutarestriktionerna med Palmes hjälp. Vilket ledde till en överhettad finansmarknad.

  12. Kvalle i Mossatresk skriver:

    Kapitalismen bär inom sig fröet till sin egen undergång. Den strävar efter maximal vinst som förutsätter monopol och karteller. Amerikanerna lärde känna dessa mekanismer under industrialismens barndom. Ryssarna i vacuumet efter kommunismens fall.
    Politikerna i främst USA har främjat girighet, spekulation och dumhet genom att plocka bort en del kontroller av den s. k. marknaden och penningflödena. Detta har möjliggjort kortsynt girighet i kolossalformat. En liten klick individer har kunnat tilldela sig bonusar och andra former av förmåner i en konstruktion som gjort det likgiltigt hur bra eller dåligt de skött sitt revir. I många fall har det handlat om en direkt plundring av företagen. Aktieägarna tycks ha varit likgiltiga till eländet främst beroende på att någon eller några stora ägare berikat sig samtidigt. Barneviks storbonus var möjlig därför att Piiter samtidigt inte blev lottlös. Att ABB höll på att gå i likvidation främst genom det huvudlösa köpet av ett asbestinfekterat bolag i USA belastade varken herr Barnevik eller styrelsens förmåner.

    Det sammanflätade näringslivet och investeringsströmmarna på global nivå har blivit för invecklade och viktiga för att läggas i händerna på ett system där kortsynt girighet ner till yngste mäklaren premieras. Man måste återställa de kontrollstationer som storfinansens köpta politiker avlägsnat. Osunda bonusar och liknande självtagna förmåner – vad de för stunden kallas – måste försvinna. De här figurerna bör förväntas göra sitt jobb för sin lön utan smörjning i övrigt!!

    Just därför att kapitalismen och en ”fri marknad” är det effektivaste systemet att skapa välfärd måste samhället (du och jag) tygla dess inneboende dödssträvan. Kommer då detta att vara möjligt? I varje fall kan man undvika de blindgator som annars är obligatoriska.

  13. Robsten skriver:

    Ja, förstår jag Kvalle rätt så förespråkar han kapitalism med relativt stark statlig kontroll, vilket jag också förespråkar. Någon rent nyliberal ”rövarkapitalism” är jag helt emot, den är inte stort bättre än socialism egentligen. Nu har inte socialismen några direkt förespråkare i Sverige i dag, förutom några bortskämda medel och överklassslynglar som mest protesterar mot sina föräldrar egentligen men har omformat sina protester till någon slags politisk variant av densamma. Vet inte ens om Ohly vill förstatliga det svenska näringslivet, det kanske han vill och då är han väldigt ensam om det i så fall.

    Sedan tycker väl jag att serierutorna i artikeln snarare underbygger kritiken mot systemet och ideologiskt går åt motsatt håll än vad texten i artikeln gör. Kanske bara jag som gör den reflexionen…

    Skall vi gå efter klockrena kapitalistiska principer så skulle vi ju vara för fri invandring t.ex. Det skulle sänka lönerna kraftigt för priset på arbete och i alla fall kortsiktigt skapa vinster åt en massa företag. På lite längre sikt så skulle landet förvandlas till en kloak som varken kapitalister eller andra skulle vilja leva i. Till det säger jag naturligtvis ett oerhört kraftfullt NEJ!!!

    Det är bara ett exempel på att vi måste ha balans i samhällets krafter. Med risk för att jag sticker ut hakan här så måste det konstateras att är man konservativ nationalist så måste man säga nej till nyliberala ideer också, ja t.o.m. ta avstånd från en del liberala ideer. Så är det helt enkelt.

    Sedan finner jag det återigen (med risk för att verka tjatig) påkallat att påminna om att vi som är systemkritiska har hela det politiska etablissemanget mot oss, inte bara den vänstra halvan av detta etablissemang. jag finner allt oftare glidningar på denna punkt och jag börjar faktiskt bli allvarligt oroad av detta.

  14. Skogman skriver:

    Robsten:
    Även om det är så att vi har hela etablissemanget emot oss så tycker jag inte det är anledning nog att inte diskutera ett ämne som detta. SD har under hela sin livstid dragit till sig anhängare från båda hållen på den ekonomistrukturella höger-vänsterskalan. Att det då ibland framkommer vissa skillnader i synsättet på hur ekonomisk politik ska bedrivas är väl egentligen inte så konstigt. Viktigare är väl då att poängtera vad det är som förenar sverigedemokrater sins emellan. Svaret är väl inte helt obekant, dvs värdekonservatismen.

  15. Johan Andersson skriver:

    Huruvida de privata företagen betalar ut bonuser eller inte ska inte staten ha npågot att göra med, överhuvudtaget. Låt dem betala ut vilka löner och bonusar de vill till sina anställda. Det är deras pengar…ingen annans.

    Vad som däremot krävs är att lånemarknaden har kontrollinstanser och regler. I USAs fall lånades pengar ut till folk som egentligen inte hade råd att få dem. Men det är löjligt att några avundsjuka personer ska sitta och diktera hur företagen betalar sin anställda. De ska ha rätten att ge miljarder till sina anställda om de så vill. Vad beträffar bankväsendet har de ju ett ansvar inför de som har sina pengar insatta där, det är med andra ord inte bara deras egna pengar. I sådana fall måste givetvis reglerinar och kontrollinstanser finnas. Men utöver det ska företagen få göra vad de vill med sin egna tillgångar, precis som en privatperson får gör det.

  16. Robsten skriver:

    Yepp Skogman, men då skall man också hålla sig till värdekonservatismen.

    Ja Andersson, du har i princip rätt. Företag betalar sina anställda hur de vill, det är ju en grundläggande princip i vårt samhälle. Företagen är aktiägarna i princip, det är de som tillsätter företagsstyrelsen som skall fatta beslut i frågan. Men som alltid så finns det vissa tillägg att göra. Även om akltiägarna betalar sina anställda hur de vill så måste man få ha ÅSIKTER om detta, vi lever ju i ett land som skall ha yttrandefrihet också.

    Sedan så har det väl framkommit att många och stora aktiägare inte delat styrelsens ideer om bonusar och annat i vissa fall för en del mycket stora företag. Aktiägarna har vänt sig mot att bonusar har betalats ut fastän det gått ganska uselt för företaget. Anställda i företaget har också suttit i styrelsen och gett bonusar till sig själva, vilket påverkat hela företagets ekonomi, företag som hela samhället är beroende av, här någonstan går väl gränsen för när styrelsemedlemmar inte längre kan sitta och dela ut pengar till sig själva hur som helst. När aktiägarna säger ifrån då är det i alla fall legitima klagomål, det är ju trots allt de som äger företaget.

  17. Kvalle i Mossatresk skriver:

    Aktieägare och aktieägare. Aktiespararna är inte sällan kritiska till hur den lilla grupp som utgör finanseliten bäddar för varandra. Pensionsfondernas representanter tiger oftast still och löntagarnas representant är nog glad över arvodet.

    Skandias bonusprogram kostade bolaget två miljarder då det var kopplat till aktiekursen som alldeles väldigt sköt i höjden. Troligen mera på grund av god konjunktur än särdeles smarta handlingar från styrelsens sida. Ledningen kan även i viss mån manipulera kursen att bli högre än den förtjänar. Å den andra sidan betyder den höga kursen att bolagets aktieägare blev riktigt förmögna…i varje fall om de realiserade tillgången i tid.

    Energibolaget Enron i USA, landets då sjunde största, är ett exempel på hur en bolagsledning kan förvanska verkligheten i avsikt att hålla kursen uppe och egna stora bonusar knutna till den. I det här fallet tycks ägarna helt ha misslyckats med att kontrollera bolagsledningen och ha en någorlunda insyn i dess affärer. Revisionen tycks medvetat ha blundat, trots att den sköttes av ett av landets mest kända revisionsfirmor. Risktagande innebar fina resultat som i sin tur betydde klirr i kassan för företagets ledning. Men risktagandet orsakade till sist stora förluster som mörkades av ledningen tills bubblan sprack. Det bedrövliga var att anställda hade pensionspengar inlåsta i bolaget vilka nu gick upp i rök. De främst ansvariga, herrar Ley och Skilling, riskerar, när domen kommer i november, att få sitta i fängelse resten av sina rätt få återstående år.

    Bolånekrisen i USA har också politikerna ett finger med i. Clintonadministrationen propsade på att även insolventa människor skulle få låna till eget hus. Bush fortsatte i de spåren. Det gav röster. Hur det skulle betalas brydde sig ingen om. Låntagaren ansåg litet vagt att lånet nog kunde omförhandlas när det sprack. Och det kunde det inte. Men banker och låneinstitut kunde ha sagt nej, det är de som är experterna, istället konkurrerade de om de insolventa låntagarna, dolde de usla lånen med bättre i paket som sändes vidare världen runt. Nu vet ingen var Svarte Petter finns och var och en bank håller på sitt. I stället för att låna ut med statliga garantier mot förluster håller man på pengarna. Någon kanske skulle citera Franklin D. Roosevelt: ”…vi har inget annat att frukta än fruktan själv.”

  18. Kvalle i Mossatresk skriver:

    Det återstår att se om ”bonusfesten” verkligen är över. Påhittigheten är enorm när det gäller att hitta nya sätt att berika sig i de här kretsarna. Man skall veta att det handlar om ett litet antal människor som mer eller mindre känner varandra som styr svenskt näringsliv. De sitter i en guldsits när det handlar om att ge varandra stora förmåner. De anlitar de bästa hjärnorna att konstruera ogenomträngliga men för dem själva i alla väder generösa ersättningsprogram utöver lönen. Inget konstigt med det: vem skulle betala skatt om det var frivilligt? Men det kan inte ligga i aktieägarnas intresse att en liten klick tjänstemän kan dränera ett företag på pengar utan att ens tillföra något utöver grundkraven på en VD och en styrelse.

    ”Alla storbanker framhåller att det har blivit en grundförutsättning i ersättningsvillkoren att det skall finnas rörliga incitamentsprogram på ett eller annat sätt.”

    Om företagen envisas med att erbjuda sådana förmåner kan naturligtvis inte något enstaka avstå. Men det är ingalunda nödvändigt. Marknaden för svenska VD:ar och styrelseproffs är i princip begränsad till Svea rikes territorium; så säg dem: -Take it or leave it! De här människorna har ett krävande och (ibland) osäkert jobb – likt fotbollstränare – och skall därför ersättas väl. Är toppskatten på lönen problemet så ändra skattesatserna. Det är kanske enda sättet att komma bort från myglet.

    I USA har vi ett märkligt system där mycket rika och mäktiga människor donerar pengar till presidentkandidaterna. Obama har nyligen påpekat, i spåren av historien med Joe rörkrökaren, att han minsann fått rejält bidrag från en stenrik miljardär, som knappast kan antas vara socialist. Men varför ger denne miljardär och andra pengar till Obama, och samtidigt till den andre presidentpretendenten? Givetvis med tanken att därmed binda honom till den upptrampade stigen: inga sociala och fördelningspolitiska experiment. Den amerikanske presidenten är i viss mån köpt!

    John Kennedys dynamiska pappa såg till att få maffians stöd i kampen mot Nixon. Troligen avgjorde detta grepp den rekordjämna kampen till Kennedys fördel. När presidentens justitieminister tillika brodern Robert började jaga maffien såg denna detta som ett svek och otack för hjälpen. Deras drag kom i Dallas. Spelet slut.

  19. surkille skriver:

    Såhär är det. Finanskrisen kan skyllas främst på en man nämligen Bill Clinton. Det var han och hans stab som tog fram dessa vansinniga subprimelån. Att låna ut till icke kredtivärdiga låntagare blir i längden ohållbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: