För min sons skull

När jag engagerade mig i Sverigedemokraterna var frågorna från omgivningen många. Inte minst min mamma, men även andra i min omedelbara närhet, ifrågasatta varför jag utsatte mig själv och min familj för detta. De hade alla full koll på vad det kunde innebära att vara Sverigedemokrat.

Hur går det med jobbet? Tänk på din son, tänk om de gör någonting mot dig, där hemma? Vad ska folk säga?

Alla dessa frågor kom sig naturligtvis av omtanke för mig och min familj. Samtidigt visade de på den brist på demokrati som präglar den svenska politiken, och Sveriges debattklimat. Alla är fullt medvetna om att vissa saker inte får sägas. Att vissa inte får komma till tals. Att man, om man har från riksdagspartiet avvikande åsikter, kan råka ut för obehagliga nattliga besök.

Så varför tog jag ändå steget? I juni 2006 förändrades mitt liv drastiskt. Jag blev för första gången pappa. Far till en livlig, nyfiken, modig och underbar liten krabat. Många som har fått barn kan vittna om samma sak. Plötsligt förändras perspektivet. Livet får en helt annan mening och innehåll. Innan tog jag dagen som den kommer. Jag såg ingen fortsättning den dagen jag är borta. Ingen som för mitt arv vidare. Jag hade kort och gott inte tillräckligt stark motivation för att kravla mig ur min trygga bubbla, och riskera lite för att vinna mycket igen. Men så midsommarhelgen 2006, förändrades mitt liv, och livets mening, till något mycket positivare.

Min son, jag vill att du ska kunna växa upp i ett tryggt och säkert land.

Ett land där du erbjuds en bra barnomsorg, där du inte riskerar att smittas av i Sverige sedan länge utrotade sjukdomar, bara därför att våra fega politiker inte vågar besluta om hälsokontroller av alla asylsökande.

Ett land där du erbjuds världens bästa utbildning för dina föräldrars skatter, som ju ändå är världens högsta. En utbildning där dina förutsättningar inte urholkas, därför att andra resurskrävande elever i skolan måste lära sig det språk, som deras mamma och pappa talar hemma. Något som du ju vet min son, vi i vår familj sköter själva, hemma. Din mammas modersmål är ju ryska. Ett språk som du också kommer att kunna tala och förstå, vid sidan av svenskan.

Ett land där du slipper smyga in på skolan bakvägen, där vi föräldrar inte behöver följa dig till dörren, varje dag. Där du slipper springa gatlopp hem från skolan. En skola där du får behålla kläder, mobiltelefon och andra ägodelar. En skola där du slipper rasistiska tillmälen, såsom ”svennejävel” . En skola där du slipper mobbning och trakasserier enbart p.g.a. ditt svenska ursprung.

Ett land där du får fira skolavslutningen i den svenska kyrkan. Där du har ledighet under sommaren, över lördag och söndag, samt tillsammans med dina föräldrar under skollov kan fira de kristna högtiderna.

Ett land där dina demokratiska rättigheter inte kränks, på samma sätt som din pappas rättigheter åsidosätts. Ett land där du fritt kan tala om de orättvisor som du upplever i samhället. Jag vill, min son, att du ska kunna leva i ett jämlikt förhållande med den du älskar. Ett förhållande där inte religiösa eller politiska påbud förbjuder er att ordna er vardag efter era egna önskemål. Ett förhållande som grundas på kärlek, respekt och tillit. Jag hoppas, min son, att om du förälskar dig i en flicka från en annan del av världen, hennes släkt välkomnar ert förhållande. Att inte hon också blir ytterligare en i raden av balkongflickor.

När du en gång i framtiden ska söka högre utbildningar, och så småningom ska ut på arbetsmarknaden, hoppas jag att du slipper diskriminering. Jag vill vara med och skapa ett samhälle där du min son bedöms efter dina egna förutsättningar.  Inte missgynnas enbart för att din pappa  var av svensk härkomst.

Min son, jag vill att du ska kunna växa upp i Sverige, med svenska traditioner, fira svenska högtider, tala det svenska språket och vara stolt över att vara svensk. Jag vill att också du, min son, ska få ta del av fördelarna med ett generellt välfärdssystem. Jag vill att du ska få känna den trygghet och den tillit till sin nästa, som min mormor och morfar en gång hade. De som aldrig låste sin ytterdörr, som alltid vågade bjuda in främlingar utan att riskera något. Jag vill att du ska få leva i ett land där vi känner samhörighet. Där vi hjälper varandra, stöttar och bryr sig om.

Jag vill att du min son ska få leva ditt liv i frihet, utan oket av totalitära ideologier som förtrycker människor. Jag hoppas att det Sverige jag är med och skapar, för dig min son, ska vara förskonade från kommunismens, nazismens, och islamismens människofientliga mördarregimer. Jag vill till dig min son, och till alla andra Sveriges söner och döttrar, efterlämna ett Sverige att vara stolta över. Ett fritt, demokratiskt och jämlikt Sverige. Vi är inte där ännu min son. Vi har lång väg kvar.

Mörka politiska och religiösa krafter försöker föra Sverige i fel riktning. Runt omkring oss raseras det som mina föräldrar, och i sin tur deras föräldrar, en gång byggt upp. Jag hoppas att jag är uppgiften mogen. Jag hoppas att jag, tillsammans med mina vänner i Sverigedemokraterna kan skapa det Sverige som ni förtjänar, ni som ska föra det svenska arvet vidare. Jag kan dock lova dig detta min son. Jag kommer aldrig att ge upp! Inget kan stoppa mig från att fortsätta kampen för ett bättre Sverige.

Du kommer aldrig behöva skämmas över mig, min son. Du kommer i framtiden kunna vara stolt över att din far kämpade för er framtid, där andras fäder och mödrar svek sina söner och döttrar. Jag hoppas att du en dag ska kunna säga att din far var en av de modiga, som räddade Sverige.