Likriktning bland svenska partier

Jag har länge sagt det och folk har säkerligen tänkt det i ännu längre tid: svensk politik kännetecknas av att alla är överens. Nästan rörande överens. Förvisso skiljer det sig lite i synen på åtgärder kontra riktiga jobb, bidrag kontra, oj där kom det igen, riktiga jobb. Men jag kan inte annat än hålla med det Reinfeld sa till Mona i dagens partiledardebatt: välfärdssystemet utnyttjas maximalt då socialdemokraterna lagt upp det för utnyttjande.

De skiljer sig alltså något vad gäller procentsatser hit och dit, samt bidragssystemet. Men mycket mer än så är det inte. Debatten visar detta med all tydlighet – det finns inga ideologiska skillnader mellan socialdemokraterna och alliansen.

Vad som är slående är att de lyckas gång på gång undvika att ta upp varför de är tvungna att lägga mer resurser på skolan när det finns andra länder som lägger ner mindre på skolan och får bättre resultat. Vidare är det intressant att se, gång efter annan, att de aldrig vågar eller vill ställa sig frågan: varför väljer vi att dra ner på olika utgiftsområden i Sverige när vi samtidigt väljer att spendera många miljarder på en ogenomtänk, kostsam och skadlig invandringspolitik?

Beroende på vem man frågar varierar kostnaderna allt från den klart underdrivna siffran på ca 30 miljarder (1994, en ”netto”-summa hur vansinnigt det än låter) till mångdubbelt mer. Om man hade kunnat spara in på den utgiftsposten hade man kunnat rusta upp många områden utan att dra in på något överhuvudtaget.

Men nej, det glömmer vi så länge. I stället hör vi Mona försöka sig på lite lögner som Reinfeld tillintetgjorde, en Mona som rent generellt var ganska svag och vek i sin argumentation. Hon spelar definitivt på känslor vilket var pinsamt tydligt när hon tog upp Burma i sin sista fria minut.

Nej, sverigedemokraterna behövs för att röra om grytan lite. För likriktningen är nästan total i Riksdagspartiet.

Annonser

6 Responses to Likriktning bland svenska partier

  1. Kvalle i Mossatresk skriver:

    Tingsten sa´ redan på 50-talet att ideologierna var döda. Litet förhastat sagt. Då. I dag har moderaterna gått mot mitten liksom sossarna i sin jakt på medelklassens avgörande röster. Som vi kunde se från den tama debatten mellan Mona och Fredrik är inte skillnaden mellan dem särskilt stor. Ta bort retoriken och hänsynen till (v) och (mp) så skulle de båda väl kunna regera tillsammans. Sossarna saknar dessutom helt en politik för framtiden. Att de behöver så lång tid på sig visar på att det gamla är satt under omprövning och en tomhylsornas revolution är att vänta även i det partiet.

    Mona Sahlin var väldigt tam och tände till endast när hjärtefrågorna om ”nyanlända svenskar” och sexuellt avvikande kom på tal. Men Fredrik tycker ju detsamma som Mona i de frågorna. Inte gör de det lätt för väljarna. Båda var i sin tystnad i ämnet, problemen blott antydes, invandringspolitik och integrering rörande eniga om en fortsatt massinvandring och skattebetalarna får ta notan hur många nollorna än blir. Samförståndets politik börjar bli dyr för dem som skall betala.

    De som av någon anledning ogillar Alliansens politik och proteströstat i sympatiundersökningarna på sossarna, de kanske efter kvällens framträdande av Sahlin ser att hon inte har något annat att komma med än sedvanlig klasskampsretorik. Mycket av det som regeringen Reinfeldt genomfört vad gäller försäkringssystemen och liknande har stöd bland ledande socialdemokrater. Anna Hedborg t. ex. Förmögenhetsskatten skulle sossarna gärna själva avskaffat om inte hänsynen till (v) behövt göras. Sak samma med sossarnas misslyckade skolpolitik. Det är egentligen bara kådisarnas fastighetsskatteomdaning som (s) på riktigt ogillar. Men det gör ju också de övriga borgerliga partierna.

    Naturligtvis kan ett parti som förstår att spela på de ytor de gamla partierna lämnat tomma gå en ljus framtid till mötes. Ett sådant parti kunde med råge bli landets tredje största.

  2. Hippokrates skriver:

    Reinfeldt har en poäng i när han säger att välfärdssystemet utnyttjas då socialdemokraterna lagt upp det för utnyttjande (som även Ted citerar). Det kan vara en förklaring varför sossarna leder fortfarande stort i opinionsundersökningarna.
    Att det inte finns väsentliga skillnader mellan alliansens och socialdemokraternas politik visar inte minst den misshandlade och nedmonterade sjukvården i Sverige. I detta arbete har de två blocken gått hand i hand hela vägen. Nu ligger Sverige sist inom EU när det gäller antal vårdplatser per 1000 invånare. Och arbetet är inte slutfört än som man kan förstå.
    Sjukvårdspolitiska riktlinjer från SD, när de förverkligas, förhoppningsvis stoppar den negativa utvecklingen och lyfter så småningom svenska sjukvården till den främsta i Europa.

  3. Lars Flemström skriver:

    Sossarna har förlorat valet till borgarna, för att borgarna ska genomföra de nedskärningar, som sossarna själva inte vågar.

  4. Krister Maconi skriver:

    Ideologierna må vara ”döda” på hemmaplan när det gäller förhållandet civilt samhälle kontra stat. Emil Uddhammar visade ju i sin avhandling ”Partierna och den stora Staten” hur borgerligheten endast tagit strid i några få stora ideologiskt laddade frågor under efterkrigstiden trots partiprogram och politisk retorik. Löntagarfonderna var en sådan särskiljande och mobiliserande fråga.
    Men kommer Sd att mäla ut sig ur statskramarnas stora skara när röster skall värvas och makten hägrar? Knappast troligt, men det vore väl ett orimligt krav på ett statskonservativt mittenparti. Nedskärningar är ständigt på tapeten även i oftast svällande offentliga kommunala budgetar. Jag är väl medveten om att de ekonomiska förutsättningarna skiljer sig mellan olika kommuner men sverigedemokraterna har en viktig uppgift i att uppmärksamma slöseriet i Sverige med offentliga medel inom bl.a. större infrastrukturprojekt samt sjukvården vilket nyligen påvisats i några internationella undersökningar, förutom det av Ted nämnda skolväsendet. En effektiv statlig sektor gynnar ju även den kommunala ekonomin. Det finns mycket lite utrymme för organisatoriskt kaos och ineffektivitet inom en offentlig sektor där den offentliga konsumtionen har ett synnerligen begränsat tillväxtutrymme i framtiden. Här finns mycket stora pengar att frigöra, medborgare, de äldre och sjuka till fromma. Det finns ju ingen naturlag som säger att vi inte kunde få ut lika mycket för skattepengarna inom ovannämnda områden som man får i exempelvis Finland. Invandringen och själva symbolen för slöseriet biståndspolitiken behöver jag knappast nämna i det här forumet.
    Sd är idag det enda partiet som inte övergivit det värde/social/kulturkonservativa idéarvet.
    Ett viktigt element i kampen mot inhemska kulturradikaler och en i kulturellt hänseende dompterad näringslivselit som endast förmår se globaliseringen i ett rosenrött skimmer. Detta sagt av en frihandelsvän.
    En pågående civilisationernas kamp bör förövrigt bedrivas med öppet sinne även över nationsgränserna i samarbete med likasinnade demokratiska konservativa krafter.

  5. Kvalle i Mossatresk skriver:

    Amen! Men politiken måste likt förbannat säljas till folket.

  6. Johan skriver:

    Redan innan den senaste partiledare debatten gick Reinfeldt ut i media och deklarerade att vi kommer att få uppleva en mer sansad ton.
    I en riktig demokrati eller rättare sagt politisk agenda där manglas motståndarens brister. Sahlin är en enda stor brist och SAP har aldrig stått lägre, ändå väljer Reinfeldt att i princip stötta socialdemokratin.
    Är han dum? Nej, han följer slugt den svenska modellen och borgar för en fortsatt maktpolarisering SAP – Moderaterna.
    MAKT inte demokrati.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: