Vi röstar igen, och igen, tills det blir som Birgitta vill

I en intervju på SvD.se läser jag idag att Birgitta Ohlsson, folkpartist, tycker att det våren 2010 återigen är dags att rösta om införandet av euron i Sverige. Det har då förflutit sju år sedan den förra folkomröstningen i frågan.

Birgitta menar naturligtvis att Sverige ska ansluta sig till den gigantiska valutaunionen EMU, men hon säger ”folkomröstning om euron” för att trivialisera en svensk anslutning till unionen.

Det blir så mycket lättare att lura den godtrogna allmogen om man kan få dem att tro att Birgitta och hennes kompisar bara vill att vi ska byta namn på kronan och revidera kursen en aning, i stället för att berätta att de vill att vi ska ansluta oss till en valutaunion vars nyttighets mest basala förutsättning är att dess invånare är beredda att lättvindigt flytta inom unionen för att arbeta.

För det är nämligen bara på det sättet som en geografisk region med gemensam valuta – och därmed gemensam räntepolitik – kan vinna fördelar gentemot en region med flera mindre valutaområden; att människor flyttar dit där det för närvarande råder arbetsbrist och vice versa. På så sätt dämpas konjunkturcyklerna och ekonomin blir någorlunda stabil. En region med flera olika valutor – och därmed flera centralbanker – kan ju använda ränteverktyget för att få stabilitet i ekonomin, det kan inte den stora unionen eftersom samma ränta och samma valutakurser obönhörligen gäller inom hela unionen.

Således kommer regioner inom unionen som upplever lågkonjunktur inte att åtnjuta de fördelar som faktiskt finns med lågkonjunkturer (låga räntor och goda exportförutsättningar i form av svag valuta) och inte heller kunna stävja konjunkturutvecklingen med höjd eller sänkt ränta – asymmetrisk chock kallas det visst. Därmed finns bara flexibiliteten hos arbetskraften kvar som utjämnande verktyg (och kostsamma bidragssystem till mindre expansiva regioner, á la socialism, så klart).

Frågan är om världsdelen Europa är lämpat för en sådan ekonomi. Är vi så lika varandra och så pass flexibla? Hur många Islänningar kommer att flytta till Grekland för att söka jobb? Hur många Svenskar kommer att flytta till Tjeckien?

Det är ju redan idag svårt att få folk att flytta inom landet Sverige, och här pratar vi ändå samma språk och delar grundläggande värderingar. Hur ska det kunna funka i stora Europa med sådana, relativt sett, enorma barriärer?

Birgitta menar också i intervjun att en valutaunion är bra för svensk ekonomi och att euron ”förenklar väldigt mycket”. Det förstnämnda finns knappast några belägg för, snarare tvärt om faktiskt, och det senare är ju rena skämtet.

”Enkelhetsargumentet” används flitigt av tok-liberaler och andra samvetslösa EMU-förespråkare för att på ett billigt sätt lura mindre insatta människor att deras charterresa till Spanien kommer att bli myyyycket enklare om de slipper växla pengar, samt att svenska import- och exportföretag skulle göra myyyycket bättre resultat om de slapp det hemska, hemska merarbetet med att justera växlingskurser hela dagarna.

Sorry Birgitta, det argumentet kom 20 år för sent. Idag tar man ut lokal valuta med sitt svenska bankkort såväl i München som i Tokyo, eller så kan man betala med kortet direkt på hotellet eller restaurangen. Testa så får du se hur enkelt det är. Och svenska företag köper och säljer idag varor från och till länder i hela världen utan några större problem. Varje dag laddas önskad valutakurs in i affärssystemet och sen är det lika enkelt som om alla i världen använde svenska kronor.

Att hålla en ny folkomröstning om EMU-medlemskap 2010 är dumt, dels för att det förflutit så kort tid efter den första, dels för att det kostar en massa pengar helt i onödan – eftersom svaret fortfarande kommer att bli nej. Men det största argumentet mot Birgittas befängda idé om folkomröstning våren 2010 är ändå, enligt mig, strikt inrikespolitiskt:

EMU-val nummer två skulle, om Birgitta fick bestämma, hamna några månader före riksdagsvalet 2010, och eftersom folkomröstningen sannolikt skulle ge ett nekande svar (det kan ni fethaja) så skulle det automatiskt innebära att det borgerliga blocket skulle hamna i dålig dager lagom till den ”riktiga” valrörelsen. Således skulle vi återigen riskera att få en vänsterregering, med all sorg det innebär för Sverige.

Den eviga frågan om pest eller kolera aktualiseras ännu en gång – men jag föredrar faktiskt borgarna, även om de också är en bunt lallande multikulturalister.

Nej, varför inte lägga krutet på att folkomrösta om invandringspolitiken i stället? Typ: ”Ska Sverige fortsätta ha världens mest generösa invandringspolitik, med permanenta uppehållstillstånd och utan krav på anpassning?” JA eller NEJ.

Den omröstningen skulle vi kunna ha om och om igen, det skulle i alla fall aldrig bli ett resultat som Birgitta Ohlsson skulle vara nöjd med, gudskelov.