Om mångkulturalism, nationalism och om fred i Irak

irak_trestatslosning.jpgVi har alla sett bilderna. De två planen som flög in i World Trade Center-skraporna i New York. Bilder på amerikanska bomber som slår ner i irakiska städer. Bilder på lemlästa barn, kvinnor, gamlingar och män. Vi minns nog alla när Saddam Hussein fängslades och när han dömdes och hängdes som straff för sina brott.

Kriget mot Saddams regim är sedan fyra år över. Under dessa fyra år har ockupationsmakterna med USA i spetsen försökt bringa ordning i landet, men till trots har tiotusentals, kanske rent av hundratusentals, dött och ännu fler har blivit skadade. Kriget och dess efterspel har inte lämnat någon irakier oberörd.

Hur man ska få fred och stabilitet är den stora frågan nu. Jag menar att omvärlden, med USA, FN och EU som största aktörer, använder sig av fel taktik. Den väg som Irak slagits in på kommer oundvikligen att leda till ett regelrätt inbördeskrig.

Irak har en tämligen våldsam historia. Från att först ha varit ett arabiskt kalifat från 700-talet blev det en del av det ottomanska riket runt 1500-talet. Under första världskriget tog britterna över bl.a. Irak från ottomanerna i en kampanj som omfattade 112 000 soldater, varav ca 90 000 dog.

Irak fick självständighet från britterna 1932. Politisk instabilitet följde, och 1941 ansåg sig britterna nödgade att åter invadera landet för att hindra Iraks pro-nazistiske ledare, Rashid Ali, från att strypa leveransen av olja till väst som de demokratiska västländerna var i stort behov av i kriget mot fascisterna. Britterna avslutade inte sin ockupation förens 1947. Sedan följer lång politisk instabilitet med regimer som tar sig till makten genom militärkupper och faller från makten med samma medel. Det sista av dessa kupper var iscensatt av det socialistiska Baathpartiet, och från dess maktövertagande 1968 skulle det gradvis komma under Saddam Husseins kontroll. Han var inte sen med att eliminera de flesta av sina politiska motståndare för att till slut få diktatorisk makt.

1980-1988 låg Irak i krig med Iran, ett krig som uppskattas ha krävt över 800 000 människors liv (militärer som civila). Efter blott två års fred var det dags igen. Irak invaderade det lilla, men oljerika, landet Kuwait. USA reagerade kraftigt och tillsammans med 30 andra nationer svarade man genom att först driva ut Irak ur Kuwait för att sedan invadera själva Irak. Man störtade dock ej Husseins regim utan lät den fortgå, men man satte med FN:s hjälp kraftiga sanktioner på landet. Dessa sanktioner ledde till att en halv miljon barn dog.

Efter attackerna på WTC och Pentagon den 11:e september 2001 startade USA och dess allierade kriget mot terrorism. Det första landet som angreps var Afghanistan. Sedan angreps Irak 2003 och Husseins regim störtades snabbt. Här befinner vi oss idag.

Det som är den stora frågan nu är hur man får en varaktig fred i Irak. Läget i landet har sedan ockupationen varit minst sagt instabil. Terrorbombningar hör till vardagen, och tilliten till ockupationsmakterna, Iraks regering och till landet i sig självt är låg. FN uppskattar att ca 35 000 civila människor dog i olika våldsdåd 2006, och under hela perioden från invasion till efterkrigstiden har uppskattningar på upp emot en halv miljon döda nämnts.

Nyckeln, eller rättare sagt nycklarna, till fred och stabilitet i Irak är givetvis ett ämne som man skulle kunna skriva många tusen sidor om. Det finns en nyckel som dock sällan tas på allvar trots att den faktiskt kan vara nyckeln.

irak_demografi.jpgIrak är på intet sätt en nation i bemärkelsen att det i en nation primärt bor ett och samma folk inom dess gränser. Sverige däremot är en sådan nation där (om man bortser från invandrade grupper) svenskarna utgör nära 99 % av ursprungsbefolkningarna. I övrigt finns det samer, finnar och tornedalingar men dessa utgör en väldigt liten minoritet. Irak däremot är ett land där kurderna i norr utgör ca 15-20 % av de 26 miljonerna som bor i landet. Vidare finns det andra minoritetsgrupper som tillsammans utgör ca 5 %. I övrigt är det araber som bor där. Identiteterna i Irak går dock inte att analysera ur perspektivet etnicitet. Även om den stora majoriteten är av samma etnicitet, talar samma språk och på många punkter delar samma kultur, går det ändå en stor skiljelinje mellan den arabiska majoriteten. Denna grundas på religion.

I Irak finns det shia- och sunnimuslimer. Shiiterna utgör ca 60 % av befolkningen, medan sunniterna utgör större delen av de resterande (det finns dock en liten icke-muslimsk minoritet på några procent – främst kristna).

Man kan, dels genom att se på Iraks historia och dels genom att se på de nutida skeenden, se att det finns tre stora grupper i Irak. Den minsta av dessa, kurderna, skiljer sig genom att de hör till en egen etnisk grupp, och har således ett annat språk och en helt säregen kultur. De två andra grupperna skiljer sig inte på vare sig etnicitet eller språk, utan de skiljer sig främst på religiös trosuppfattning, och eftersom religion inom den muslimska världen i stora drag är synonymt med kultur blir kulturskillnaderna också av viss vikt. Dessa två grupper är dels den största gruppen, shiiterna, och dels den näst största gruppen i Irak, sunniterna.

Dessa tre grupper har sällan kommit överens. Den sunnitisk-arabiskfavoriserande Baathregimen fortsatte och intensifierade den irakiska politiska tradition som funnits sedan självständigheten, dvs. att systematiskt förtryckta, förfölja och mörda shiiter och kurder. Många av de terrorbombningar och systematiska mord som sker idag i Irak går utefter shia-sunnigränsen.

En fråga man måste fråga sig om man eftersträvar fred och stabilitet i Irak är att om det verkligen går att få fred och stabilitet i landet när det finns så många inre slitningar. Även om Irak skulle kunna bli demokratiskt skulle det vara oerhört svårt för landet att få en stabil regering eftersom det skulle bli svårt att få folkets mandat och därmed legitimitet att styra. Magnus Norell som är forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut och som anses vara en av Sveriges främsta experter på Mellanösternfrågor skriver i sin bok ”Mellanöstern efter kriget i Irak”:

Den nya regeringen i Irak måste också se till att landet inte faller sönder i sina beståndsdelar, dvs. att främst kurder och shiiter kräver fullt självstyre och skapar egna republiker »de facto«.

Det är dock orealistiskt och opragmatiskt att mena att man till varje pris måste finna en lösning som skapar ett mångetniskt och mångkulturellt samhälle när det uppenbarligen finns så stora slitningar mellan de tre grupperna som skall komma att bilda detta land. Norell skriver:

Balansgången mellan de olika etniska och religiösa grupperna i Irak kommer definitivt att bli en av de svåraste utmaningarna, om inte den svåraste, för den nya regeringen.

irak_politik.jpgDetta skrev han 2004 och bevisligen hade han rätt. Problemet är ju att det inte finns en irakisk identitet. På samma sätt som man i Belgien i första hand är antingen vallon eller flamländsk är man i Irak antingen kurd, shiit eller arabisk sunnit (de mindre minoriteterna borträknade). Man vill från omvärldens håll skapa en syntetisk irakisk identitet och på det viset hoppas man att man kan få till stånds en regering med mandat att styra och som folket ser som legitima ledare. Det finns dock ytterst få tecken på att detta sker, eller att det ens i framtiden skulle vara möjlig. Det är bara att betrakta de partier som finns inom den bräckliga och nya demokratin i Irak. De partier som finns i Iraks parlament består av partier som helt och hållet går utefter de kurdisk-sunnitisk-shiitiska gränserna. Bilden till höger här från Wikipedia illustrerar detta mer än väl.

Hur ska man då göra för att få fred, stabilitet, demokrati och ekonomisk tillväxt? Jag har ett förslag som för etablissemanget ses som ganska radikalt, men som med all fakta i hand inte kan ses som annat än det enda realistiska och pragmatiska alternativet: montera ned den irakiska staten. Bilda tre separata stater som går utefter de tre skiljelinjerna: ett självständigt Kurdistan i norr, en sunnitisk stat i mitten och en shiitisk stat i söder. Gör man detta får man bort det hinder som enligt Norell är en av de största, kanske rent av det största.

Varför gör man inte detta då? Svaret torde vara av ideologisk karaktär. Man vill helt enkelt inte för att man tror på mångkulturalism och globalisering, och inom dessa ideologiska doktriner finns det inte utrymme för att ta hänsyn till identitetsskiljelinjer utan istället vill man lösa problemet genom att skapa syntetiska identiteter och på ett onaturligt sätt anpassa det politiska systemet utefter problemens skiljelinjer. Ett sådant system kommer dock aldrig att ge upphov till den stabilitet och tillväxt som en identitetsnationalistisk lösning skulle kunna, och kommer i värsta fall att kollapsa och leda till ett blodigt inbördeskrig.

Omvärlden har idag möjligheten att undvika ett inbördeskrig mellan de tre grupperna (värst är risken för inbördeskrig mellan shiiter och de arabiska sunniterna, och mellan kurder och de arabiska sunniterna) genom att helt enkelt ge respektive grupp sitt eget land att styra över. Rent demografiskt är situationen gynnsam för en sådan uppdelning. De tre grupperna är ganska åtskilda vilket gör frågan om vilken grupp som ska få vilket område tämligen enkel att besvara.

Dock skulle givetvis inte detta lösa alla problem, men det största problemet skulle vara löst och i dess kölvatten skulle även en rad mindre problem lösas. Men man skulle givetvis också skapa nya problem med en delning, men de nykomna problemen skulle vara betydligt enklare att lösa än problemet med att ha samma medborgarskap för tre stora befolkningsgrupper som har en lång historia av blodiga konflikter sinsemellan.

Annonser

9 Responses to Om mångkulturalism, nationalism och om fred i Irak

  1. Erik skriver:

    Intressant inlägg, tack för det! Vi får hoppas att den nya offensiven mot terrorgrupperna ger resultat.

  2. ”Varför gör man inte detta då? Svaret torde vara av ideologisk karaktär. Man vill helt enkelt inte för att man tror på mångkulturalism och globalisering, och inom dessa ideologiska doktriner finns det inte utrymme för att ta hänsyn till identitetsskiljelinjer utan istället vill man lösa problemet genom att skapa syntetiska identiteter och på ett onaturligt sätt anpassa det politiska systemet utefter problemens skiljelinjer. Ett sådant system kommer dock aldrig att ge upphov till den stabilitet och tillväxt som en identitetsnationalistisk lösning skulle kunna, och kommer i värsta fall att kollapsa och leda till ett blodigt inbördeskrig.”

    Problemet är väl att främst USA inte vill detta eftersom folk skulle se det som att USA förlorade kriget. Så om bara USA kunde svälja sin stolhet. Ganska förfärligt faktiskt, man startade kriget i Irak trots omvärldens protester och nu vägrar man gå med på en lösning (kanske den enda lösningen) som skulle kunna leda till stabilitet.

  3. John Ekström skriver:

    Christian: Jag tror inte att det är enbart USA som inte vill det. Jag är tämligen säker på att iraks grannar uppe i norr inte vill att landet delar upp sig i tre delar. Det skulle troligen innebära att även kurderna i Turkiet samt Iran också vill tillhöra det nya landet kurdistan. Sen vill jag också minnas att jag har läst att den ena arabiska delen har mer naturtillgångar än den andra vilket skulle leda till att ena gruppen får mer rikedomar än den andra och konflikt kan uppstå även där.

  4. Måns skriver:

    Detta var en intressant artikel som jag tror gör en helt riktig analys. Intressant, tycker jag vore, att jämföra med det forna Jugoslavien. Detta land visade sig vara just en instabil och onaturlig nationsbildning med inre stridigheter som följd. Den uppdelning av det forna landet som nu skett har skapat ett antal nya nationer.

    En ung nation kan ha svårt att klara sig och stå på egna ben men visar ändå inte utvecklingen på Balkan tydligt att situationen har förbättrats med den nya uppdelningen?

    Alla problem är inte lösta, men en bra bit på vägen tycker i alla fall jag att man kommit. Är inte detta resonemang applicerbart även på Irak?

  5. Adulruna skriver:

    John har helt rätt. Dels så skulle ett självständigt Kurdistan utlösa ev. konflikter med Turkiet och skapa inre spänningar i Iran (vilket förvisso inte bekymrar t.ex. USA), men framför allt så skulle det skapa ett rikt och förhållandevist frodigt Shiamuslimskt land och ett fattigt mer kargt Sunnimuslimskt land. Förutom rättvisefaktorn mellan sunni/shia, så finns då risken att ”shialandet” tas över av islamister, som är starka i de delarna och blir för bundis med Iran. Samtidigt som det fattiga ”sunnilandet” blir inklämt utan hamn och mer eller mindre kastas i famnen på det överlag sunnidominerade Syrien (som ju också är rejält USA-fientligt).

    Komplicerat… men jag tror att jag lutar åt att det bästa ändå vore att dela landet. Turkiet har ingen rätt att hindra kurderna där för att bli självständiga och om det måste till en konflikt för att så skall ske, så må det ske. Ett pris som kurderna då borde få betala är att vara generösa mot sunniterna vad gäller gränser både rörandes det etniska och så att sunniterna får en del av oljetillgångarna i norr. Mellan sunni och shia skulle det kunna förmildras på liknande sätt, så att ett sunniland inte blir ett helt lottlöst ökenland utan vattenförbindelse.

  6. Andreas Ekström skriver:

    Adalruna: Du gör en helt korrekt analys och det är dessa problem som jag nämner i sista stycken; att ett fritt kurdistan kan få turkarna att bli nerviga (men å andra sidan så är Kurdistan i princip redan en självständig stat och har varit så sedan Gulfkriget). Dock ska inte turkarna få diktera vad som är bäst för Irak utifrån sina egna preferenser.

    Sen är det givetvis ett problem att oljan primärt finns i det shiadominerade södra Irak och det kurddominerade norra Irak, och detta skulle leda till att den sunnitiska delen blev fattigare än de två andra, men frågan är vad som är bäst: tre stater där ena är fattig eller tre folkgrupper som ligger i inbördeskrig.

    Dessutom kan man nog vid en ev. delning skapa avtal (med USA, EU och FN:s överseende) som ger sunniterna rätt till en viss andel olja och skulle kurderna eller shiiterna bryta detta avtal så slutar helt enkelt väst att handla olja med dem (ett sådant avtal skulle nog funka under förutsättningen att represalier inträder vid avtalsbrott och att länderna är stabila).

    Detsamma gäller t.ex. hamnar och andra resurser (man kan t.ex. skapa en landremsa som blir en korridor för sunniterna – i södra Irak finns faktiskt ett liten del sunnidominerat område som skulle kunna tillfalla sunniterna).

    Men som sagt: dessa nya problem som en delning skapar är betydligt lättare att lösa än de problem som finns med den nuvarande linjen som omvärlden driver.

  7. Adulruna skriver:

    Andreas:

    ”Dessutom kan man nog vid en ev. delning skapa avtal (med USA, EU och FN:s överseende) som ger sunniterna rätt till en viss andel olja och skulle kurderna eller shiiterna bryta detta avtal så slutar helt enkelt väst att handla olja med dem (ett sådant avtal skulle nog funka under förutsättningen att represalier inträder vid avtalsbrott och att länderna är stabila).”

    Det var en bra idé. Helt enkelt skulle man kunna dela exploateringsrätten lika mellan 3 företag som är statligt ägda av de 3 nybildade staterna. Brott mot äganderätten skulle så klart ge kraftiga santioner och blockad mot landet i fråga.

    Sunnilandet måste få tillgång till havet och då det f.n. är mestadels en steril öken som binder samman området kring Zubair med de övriga sunnidelarna, så borde det vara möjligt att tilldela dessa arialer till sunnilandet. Viss kompensation i form av minskade exploateringsrätter till shiaägda oljefält kan väga upp det hela lite.

  8. Adulruna skriver:

    Trots allt får man väl ändå säga att en delning i praktiken kommer att innebära att Shialandet blir bundis med Iran, det finns redan sådana strömningar. Vinnarna kan bli Kurderna (om de inte krossas av Turkiet (och ev Iran, men då skulle väl USA få anledning att ingripa), men även Sinnilandet om det får en rättvis tilldelning av naturtillgångarnas exploateringsrätt + tillgång till havet. Sunniaraberna som styrde Irak under Saddam var förhållandevis sekulära och Irak var ur många synpunkter ett (om man bortser från avsaknaden av demokrati och förutsätter att man inte är kurd) ganska bra land att bo i – med arabiska mått mätt. Kvinnor var t.ex. mer jämställda än i andra arabländer och islamism var en mikroförtéelse. Skolan, sjukvården, infrastruktur och likande var också ganska OK innan amerikanarna bombade den sönder och samman.

  9. Anonym skriver:

    Kurderna har intagit den mest konstruktiva hållningen i Irak. Man kan se en förvisso sockersöt men ändock hoppingivande film på den här hemsidan: http://www.theotheriraq.com/relationship.html

    KDP (Kurdistan Democratic Party) verkar vara mycket anständigt och ha starkt stöd hos den kurdiska minoriteten. Man har intagit en mycket starkt västvänlig hållning som en följd av det förtryck man utsatts för under Baath-regimen i Irak och tidigare. Man får bara önska dem all lycka med sitt arbete. Det verkar dock som om partiet inte vill bryta sig ur Irak utan snarare förespråkar en federal statsbildning där det irakiska Kurdistan utgör en region. Jag noterar också att partiet har en .se-adress (http://www.kdp.se) vilket tyder på att kurder här i Sverige aktivt arbetar med/inom partiet. Jag vet att många kurder har varit engagerade i moderaterna här i Sverige och att de tog ställning för USA:s invasion av Irak. Är dock för dåligt påläst om de politiska striderna inom Irak för att säga så mycket mer. Men att en statsbildning tar form och att det kurdisktdominerade området i norra Irak blir en självständig nation tycker jag inte verkar så dumt. Men som sagt, jag känner inte till historien i denna region och förstår de problem som kan uppstå om denna region som, enligt andra i kommentarerna sagt, är rik på oljetillgångar skulle bilda en nation. Det måste till något slags avtal hur oljeinkomsterna ska spridas också till andra delar av Irak för att de inte ska bli blodiga konflikter. Det är kanske därför man vill få till stånd något slags federation med autonoma regioner istället för en självständig statsbildning…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: