Den svenska journalistikens kris

Det är möjligt att svensk journalistik inte har varit särskilt bra på länge, men den senaste tiden har man nått nya bottenrekord. Trots att jag i många frågor har helt andra åsikter än vad utrikesministern har så är det den senaste tidens förföljelser av honom som fått mig att tappa det sista lilla förtroendet för medierna.

Det är inte själva kritiken mot honom som är problemet utan hur man agerar, de samordnade attackerna, sättet på vilket man ersätter kritik med ord som ”sensationer”, ”blåsväder”, ”förtroendekris”, alla dessa vettlösa försök att bara skapa mediedrev.

Det påstås hela tiden att än det ena och än det andra är i kris, men när det gäller den svenska journalistiken, och för den delen hela det offentliga samtalet, så har Sverige ett verkligt problem. Alla som tagit del av andra länders bredare och mer nyanserade nyhetsrapportering vet det.

Visst finns det i andra länder skräp  och sensationsjournalistik som är värre än den vi har i Sverige, men den stora skillnaden är att i andra länder bryr sig ingen seriös person om de värsta sakerna. I Sverige är det de som skulle vara seriösa som tappat fotfästet.

De stora tidningarna och tv-kanalerna är fulla av hybrider mellan tyckare och journalister, men mycket sällan är det någon som skriver eller säger något om sakfrågor. I politiska sammanhang pratas det bara opinionsiffror och taktik – vem är i ”blåsväder” den här veckan?

Samtidigt som alla kastar sig över enskilda politiker, så har man en häpnadsväckande förmåga att undvika verkliga problem i sakfrågor. Vad hände egentligen med tsunamibanden? Det blir allt klarare att man från högsta politiska nivå försökt radera bevismaterial. Men det är inget att man prata om. Och när läste du senast en riktigt bra analys av regeringes förda politiks betydelse?

Den svenska utrikesrapporteringen är en katastrof. Bilden av USA är bara löjligt politiskt vriden och svartvit. Mellanösternrapporteringen ska vi inte ens prata om. I intressanta och omdebatterade frågor om feminism, klimathot, abort, Israel-palestinakonflikten, amerikanska presidentval, svensk invandringspolitik, synen på utländska partier som Dansk Folkeparti, så har samtliga större medier redan tagit ställning. Vi vet vad journalisterna tycker.

Nu kan man anse vad man vill om de här frågorna, men det är sorgligt att man inte ska kunna ha en bra nyhetsrapportering, för rapporteringen styr också så mycket av debatten som borde finnas.

I andra länder finns det olika sorters tidningar. Det finns sensationsblaskor och tidningar med långa artiklar om avancerade ämnen. Och det finns allt däremellan. I Sverige finns mängder av mediekanaler nu för tiden, men alla journalister är bara sensationslystna idioter.

Den enda trösten är faktiskt att undersökningar visar att förtroendet för journalister sjunker för varje år som går. Idag gör Per Svensson på Expressen ett skrattretande inlägg i debatten då han blir upprörd över att Carl Bildt bloggar och därmed kan kommunicera direkt med sina väljare och åtminstone en liten stund slippa journalisterna. Det är nog bara att du vänjer dig, Per.

Och jag är rädd att det kan bli värre. Varför ska politiker som får hela sitt liv och sitt förflutna uppgrävt av journalister inte svara med samma mynt? Vi Sverigedemokrater borde börja leta skandaler i journalisternas förflutna. Utrikesministern borde göra det samma. Dessutom borde de flesta politiker sluta prata med journalister. Så går det ofta till i höga politiska sammanhang i andra länder; politiker och partier styr uttalanden till journalister stenhårt. Och journalisterna får faktiskt skylla sig själva.

Annonser

9 Responses to Den svenska journalistikens kris

  1. Johan Andersson skriver:

    Ja, media i sverige är riktigt dåligt jämfört med vissa internationella tidningar. Jag tror inte ens de själva inser hur låg kvalite det är på deras alster, eller hur lite de bryr sig.

  2. jonte skriver:

    Aftonbladet (”Zlatan är ond för att han kör lamborghini”), Expressen (”förbjud bloggen”), statsmedierna(”god jul hamas”, hyllande av Castro och ständigt USA-hat), DN (”(v) och (s) försöker kringå LAS”, vilket dom egentligen inte gjorde) och TV4 (”SD=NSDAP”, ”nollrasism” – galan i politiska korrekthetenstecken…) är medier jag helt och hållet tappat förtroendet för..

    Lilla obetydliga Axess Television ger en lite andrum, i flykt från mainstreamens gaskammare.. Men om den kanalen växer sig stor gasas väl den ihjäl också förmodar jag……

  3. Erik skriver:

    Jag undrar också vad som hände med rapporterna om tsunamibanden? S ledningen ringde väl sina knähundar i media och fick som de ville…..

  4. Blade skriver:

    Vilka som överhuvudtaget tänker på , och sen då de kommer ut ur journalisthögskolan. Bara för att ta det exemplet. Som opinionsbildare, och inte informationsförmedlare, som de sen kallar sig i Sverige. Och sen därefter vilka som får det här uppdraget som opinionsbildare. Mycket urval är det

  5. Hagbard skriver:

    ”Vi Sverigedemokrater borde börja leta skandaler i journalisternas förflutna. ”

    Jag tycker det låter som en bra ide. Med tanke på hur mycket skit om de skriver andra så borde de tåla att läsa lite om den egna dynghögen.

  6. Josef K. skriver:

    Hagbard: Jag är själv kluven över mitt eget förslag. Å ena sidan är risken att den offentliga samtalet blir änn smutsigare, men å andra sidan är nuvarande situation ohållbar; journalister har monopol på att bestämma vad som är viktigt och de anser sig ha rätt att smutskasta folk hur som helst. De har missbrukat sin roll. Så kanske är det den naturliga följden. Det offentliga samtalet blir bredare hela tiden – se bara på den här bloggen, vi skriver vad vi tycker utan journalister som lägger sig i. Vi måste granska granskarna. Kanske skulle det också få dem att inse hur lågt de sjunkit.

  7. Moster Agda skriver:

    Kan inte låta bli att dra paralleller med hur de flesta journalister fungerar (?) nuförtiden. De flesta känner väl till den ryske forskaren Pavlov och hans forskning med hundar och betingad reflex. Vid vissa signaler eller kommandon började hundarna dregla, eftersom det då fanns inlärda reflexer om att det skulle vankas käk. På samma sätt reagerar bl.a. journalister då man hör ordet Sverigedemokraterna. Ingen normal tankeverksamhet utan bara skriva så tangenterna glöder PK-korrekta (inlärda) ramsor. Är det därför Journalisthögskolan i folkmun tydligen kallas för Kommunisthögskolan?

    Likadant är det hos vissa personer som kommenterar inlägg på den här bloggen. Man saknar totalt förmågan att se helheten och håller oftast på att tjafsa om irrelevanta detaljer. Det finns ett uttryck som heter att man ser ”inte skogen för bara träd”, som passar utmärkt in på denna bristande förmåga!

  8. Magnus Andersson skriver:

    En orsak är också att vi har en borgerlig regering. Då kör de 70 procent av journalistkåren som är röd den gamla Palme-taktiken att ge regereingen ett helvete — och en del liberaler verkar gladeligen hänga på, förmodligen i ett kokett liberalt förnekande av värderingar.

  9. Carlos skriver:

    I SvD har man numera kommentarer till artiklarna som hämtas från bloggar med hjälp av Twingly. Automatiken på detta är helt obegriplig för mig, men detta kanske framgår här http://www.twingly.se/FAQ.aspx#automatping

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: