Radio SD

TransistorradioRadio SD finns från och med idag lättåtkomlig genom sdblogg.se. Klicka på fliken ”Radio SD” för att få upp alla de senaste sändningarna.

Det finns gott om godbitar i arkivet, men något som kanske kan vara alldeles extra intressant för våra läsare är den personliga diskussion med Jimmie Åkesson som kan höras 24 min in i sändningen från den 16 december 2006.

[tags]radio,sverigedemokraterna,webbradio[/tags]

Annonser

7 Responses to Radio SD

  1. Erik skriver:

    tackar

  2. Tack, tack … Jätte intressant att lyssna på.

  3. Monica skriver:

    För första gången förstår jag vad Sverigedemokraterna vill och varför
    hade det här radioprogrammet sänts före valet hade jag röstat på SD
    Lyssna själv http://www.radiosd.se/2007_02_10.mp3
    Moni

  4. rejk skriver:

    Tack för tipset 🙂 Otroligt intressant, verkligen något att satsa på..

  5. Björn skriver:

    Angående http://www.radiosd.se/2007_02_10.mp3

    Att kalla saker vid dess rätta namn är alltid korrekt,
    jag tänker på uttalandet ”Karl-Oscar var hälare”.

    Påståendet sammanfattar en fråga som hittills varit
    omöjlig att både ställa och få svar på.

    Decenniers katastrofpolitik med förödande följder kan
    sammanfattas och angripas i en enda mening.

  6. Kultur skriver:

    I slutet av det program med Arnold Boström och Jonas Åkerlund, i vilket man kommenterar TV 4: s dokumentär om Sverigedemokraterna, kommer man in på den numera klassiska frågeställningen: vad är svensk kultur? Som också sägs i programmet är det en fråga vars svar inte gärna låter sig uttryckas som allra hastigast. När man försöker verbalisera vad svensk kultur är landar det gärna i att man nämner självklara saker som språket, historien och traditonella högtider. Det låter lätt lite töntigt. Hotar invandringen verkligen att utrota vårt språk och vår histora? Nej, det är väl inte så troligt då såväl språket och historien är stadd i ständig förändring och utplånandet av vårt språk och historia inte är direkt överhängande överallt. Men det finns tendenser till att även de barn som sedan länge har sitt ursprung i Sverige men växer upp i invandrartäta förorter börjar tala en fattig svenska. En svenska som förvisso är kryddad med med många utländska låneord och slang, men som är oduglig i sammanhang som ställer större krav på språklig förmåga. Ebba Witt Brattström, som inte är helt politiskt tillräknelig med tanke på eskapaderna i F!, har gjort ett uttalande som emellertid kan tas till heder i detta sammanhang:

    ”Regeringen signalerar till våra nya svenskar att det räcker om de lär sig lite lagom blattesvenska så att de kan slå upp ett stånd och sälja bananer i Rosengård.”

    Detta uttalande har såklart blivit kritiserat. För vad Brattström säger är att den fattiga svenska som talas i många invandrartäta förorter inte ska hyllas och det anser jag vara helt riktigt. Det är något fel på ett samhälle där det fattigaste språkbruk hyllas, istället för att man säger som det är, att det är ett oerhört misslyckande. Läs gärna hennes replik i denna debatt på DN.

    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=537973

    Det om språket som sådant och mer konkreta uttryck för svensk kultur. Mer intressant är det begrepp som Michael Polanyi myntat. Han talade om tyst kunskap (tacit knowledge). Ett visdomsord som han tillskrivs är detta: ”Vi vet mer än vi kan uttrycka”. Ett exempel på tyst kunskap är vår förmåga att omedelbart känna igen ett ansikte. För många av oss är denna förmåga, denna tysta kunskap, så stor att även då vi sedan länge glömt ett namn känner vi igen namnets bärare. Därför möter vi ibland personer som vi igenkännande nickar till eller rent av hälsar på men som vi inte riktigt kan placera i något sammanhang. Måhända var det den där klasskamraten på gymnasiet som bara var med oss under ett fåtal inledande veckor innan han bytte till ett annat program som han i högre grad eftertraktade att gå på?

    Om någon bad oss att i ord förklara hur vi kan känna igen ett ansikte skulle det inte låta sig göras. Vi skulle uttrycka oss grovt tillyxat. Han har mörkt hår, en viss ögonfärg etc etc. Det vi skulle säga skulle inte vara tillräckligt distinkt för att en person som bara hört oss ge dessa beskrivningar senare omdelbart skulle känna igen detta ansikte om han stötte på det. Om man prövat att i ord beskriva någon man mött för en vän, i syfte att utreda vem personen är, kommer man rätt snabbt till den insikten att beskrivningar av utseendet verbalt inte hjälper särskilt mycket. Men kunskapen finns hos oss. Den kan dock inte kläs i ord utan är tyst.

    Ett specialfall av detta med tyst kunskap är sådan kunskap som tystnat. När vi först lärde oss läsa var det en möda. Vi var tvungen att lära oss varje bokstav i alfabetet och ljuda oss fram i texter av typen: Mor är rar. Det är en kunskap som steg för steg inarbetas med stor möda men som när vi väl äger den tar för självklar. Kunskapen tystnar. Om någon frågade oss hur man läser skulle det inte vara enkelt att snabbt förklara saken. Pröva att i ord förklara hur man läser! Det är inte en enkel sak. Ändå kan ingen bestrida att bara för att man inte enkelt kan ge ett svar på frågan så saknar vi förmågan att läsa.

    Vi som är uppväxta i Sverige delar inte bara språk, historia, religion och högtider. Vi delar också i mer eller mindre stor utsträckning många erfarenheter, seder och bruk. I somliga fall har dessa erfarenheter, seder och bruk lärts in genom muntliga förmananden. Men ofta har vi väl också som barn och vuxna helt enkelt genom att delta i mångahanda sammanhang och observerat lärt oss hur seden bjuder oss att i dessa sammahang vara. Alla dessa erfarenheter är en del av vår kultur. Utan att saker i ord uttryckts lär vi oss och beter vi oss på ett visst sätt i alla de sammanhang vi placeras i. Vi beter oss inte alla lika. Givetvis finns det variationer. Men där finns också tydliga mönster som är gemensamma.

    För att ta ett trivialt exempel är det för en svensk en självklarhet att när vi inträder i någon annans hem tar vi av oss skorna. Erfarenheten av arga åthutningar från en mor som städat och skrubbat golvet bara för att se arbetet ödelagt av ett barns gyttgiga stövlar sitter i. Även då våra ytterskor är renare än så tar vi av dem. Detta är inte alls en självklarhet för en italienare. Detta är bara ett mycket litet och harmlöst exempel. Men det är obestridligen en del av svensk kultur. Sådana här seder och bruk finns det såklart tusentals exempel på. Andra kulturer är inte annorlunda därvidlag. Därför känner vi oss lätt lite osäkra när vi reser till ett annat helt främmande land. Inte bara har vi svårigheter med att meddela oss då vi fattas språket. Vi saknar också begrepp om denna kulturs alla självklarheter. En kunskap, som liksom den vi har om svensk kultur, är helt självklar för de människor som är födda och uppväxta i det land vi besöker. Det är ett slags kunskap som tystnat.

    Alla försök att med ord beskriva skillnader mellan olika kulturer blir grova. De saknar den skärpa man gärna skulle vilje uttrycka sig med. Men för den skulle råder det ingen tvekan om att det finns en övergripande brittisk, italiensk, tysk och svensk kultur. Att förneka den saken är idioti. Att vilja slå vakt om detta för oss välbekanta är inte chauvunisitiskt. Det är inte ett upphöja vår kultur till den bästa, den rätta eller den mest högstående och bespotta andra kulturer. Det är istället att betrakta som en kärleksförklaring inte helt olik den vi har till vår hustru, familj, släkt och vänner. Vi älskar dem för att vi delar en särskild gemenskap och erfarenheter. Den nära vännen vet allt om oss och vi allt om honom. I dennes sällskap rör vi oss med glädje och med en känsla av trygghet och innerlig gemenskap. Med samma glädje, känsla av trygghet och gemenskap rör vi oss i vår egen svenska kultursfär. Att vi vill slå vakt om och bevara denna kultur är därför inget att skämmas över. Givetvis kan vår kultur genomgå förändringar. Men sådana förändringar måste få växa fram sakta och på ett sådant sätt att samma känsla av vilsenhet och otrygghet vi kan känna då vi rör oss i ett främmande land oförmögna att klart meddela vad vi tycker och tänker inte uppstår här som faktiskt är den plats på jorden som av historien är våran. Detta vill inte multikulturalisterna kännas vid. Någon förståelse för att någon känner sig som en främling i sitt eget hem har man inte. Det är nya tider nu. Förändra dig enligt våra diktat! En sådan okänslighet kan man inte annat än känna och med rätta förakta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: