EAD – då Europa sålde ut sig själva

”Eurabia” – Europas omvandling till en muslimsk sfär. Det är inget nytt, i alla fall om man hållt ögon och öron öppna de senaste 25 åren. Vad däremot många troligen inte känner till är att det hela började med ett politiskt beslut på 70-talet som vi idag ser effekterna av. Det medvetna beslutet syftade, naivt nog, till att stärka Europa och ta Europa till en ny maktposition i världen. Det visar sig nu med allt tydlighet att det verkar så åt rakt andra hållet…

Notera: Det som Johan skrev angående ”Att välja inbörderskrig” relaterar mycket till vad som tas upp i detta inlägg.

Eurabia, hur började det?
Det började officiellt på 70-talet, närmare bestämt 1973, då 9 länder av dåvarande EU (EC, eller ”European Economic Community) tillsammans med många muslimska/arabiska stater (speciellt runt Medelhavet) bildade en allians eller ett ”samarbete”. Arabstaterna utövade påtryckningar efter deras förlust i Yom-Kippur kriget, ett krig som arabländerna startade mot staten Israel. Efter deras förnedrande förlust (ännu en av arabernas många misslyckade försök från utplåna Israel) införde de olje-embargot som gjorde de europeiska ledarna minst sagt rädda. Hot och utpressning fungerade väl och effekten kom snabbt; EC valde att följa arabernas anti-israeliska linje i utbyte mot ökad handel. Detta skedde genom att man skapade ”Euro-Arab Dialog”, EAD. I EAD var EC representerade av personer från Europeiska Kommissionen, utrikesministrar från olika länder och andra mycket höga diplomater. Araberna representerades av Arabförbundet.

EADs arbetsområde innefattade det mesta; ekonomi, immigrationspolitik, anti-amerikanism, diplomatiskt samarbete på internationella arenor och hyllandet av PLO och andra terroristorganisationer. Vidare upprättades ingående samarbete mellan arabiska och europeiska institutioner såsom TV, radio, journalister, bokförlag, universitet, ungdomsrörelser, turism, skolor och annat. Detta samarbete – på alla områden i samhället – öppnade för ökad invandring från den muslimska världen och med det kom anti-amerikanismen, antisemitismen och hat mot Väst i allmänhet (det finns många källor som visar på hur moskeér lär ut hat och våld i Europa, se Channel 4 t ex).

För EC var målet med EAD att:

  1. Tävla med USA gällande den politiska positionen i internationell politik och vara obereonde av USA:s inflytande.
  2. Upprätthålla inflytandet över viktiga områden i före detta europeiska kolonier i arabvärlden.
  3. Öppna upp marknader för produkter från EEC/Europa, speciellt i de arabproducerade länderna.
  4. Säkra flödet av olja.

Henry Kissinger skriver i ”Years of Upheaval” att

Europe . . . wanted the option to conduct a policy separate from the United States and in the case of the Middle East objectively in conflict with us . . . With the possible exception of the Netherlands, our European allies were clear about what should follow the cease-fire: American pressure to induce Israel to return immediately to the 1967 borders . . . our allies clothed substance in procedure; they argued that they should, in some undefined way, participate in postwar diplomacy. The European Community’s policy placed great stock in gaining the goodwill of the oil producers.

Arabernas krav kan summeras enligt följande:

  1. Europa ska gå på arabernas politiska linje mot Israel.
  2. Arabernas länder ska moderniseras.
  3. Araberna ska få tillgång till europeisk teknologi, vetenskap och forskning.
  4. Europeiskt oberoende från USA.
  5. Åtgärder för en ökad arabisk invandring och spridning av den arabiska och muslimska kulturen.

EC böjde sig för arabernas krav, och hade inga invändningar alls. Arabstaterna köpte Europas röst.

Makthunger, girighet och feghet banade väg för detta skeende med andra ord.

Energikrisen
Energikrisen kom igång runt mitten av oktober 1973 och inte långt därefter, 31 oktober, kallade Frankrikes president Pompidou till en konferans om ”en gemensamt europeisk policy angående Mellanöstern”. Utrikesministrarna gjorde bland annat följande uttalande på detta möte (som hölls 6 dagar senare):

…the ties of all kinds which have long linked the Europeans to the countries of the southern and eastern Mediterranean…

Vid samma möte uppmanade européerna Israel att omedelbart dra sig tillbaka till ”1967 års gränser” (en annan sak, men det finns inga gränser från 1967, bara en vapenstilleståndslinje). Detta var i alla fall något som araberna gillade att höra – med oljan som vapen fick man snabbt europeérna att vända.

Henry Kissinger kallade till flera möten angående energikrisen och hur man ska lösa det med förslag på att man gemensamt ska forska på alternativa sätt att tillgodose energibehovet. Svaret på detta initiativ fick kalla handen, med Frankrike i spetsen.

the United States proposes that the nations of Europe, North America, and Japan establish an Energy Action group of senior and prestigious individuals with a mandate to develop within three months an initial action program for collaboration in all areas of the energy problem. We would leave it to the members of the Nine whether they prefer to participate as the European Community.

Svaret från de fega europeérna blev som väntat: istället för att gå samman som grupp var man rädd för arabernas reaktion på en sådan gruppering och man tyckte istället att det var bättre att ställa sig med oljekartellen. Frankrike var tydligare. Pompidou sa uttryckligen att Frankrike vägrar ta den minsta risk för att förlora oljeimporten. Han sa att:

We are entirely dependent on them. We can’t afford the luxury of three or four years of worry and misery waiting for the Arabs to understand the problem. I won’t be able to accept, no matter what conditions are established, a situation which requires us to forgo Arab oil, for even a year.

Kissinger föreslog i början av januari att hålla en energikonferens i Washington, igen för att lösa problemet med arabisk oljedominans. Svaret blev detsamma och Kissinger kommenterar:

France, in short, would talk with anyone, except with the United States in any forum involving our allies.

[Pompidou] accused us of having assembled an ill-prepared, ill-conceived conference designed to achieve American predominance rather than to settle the energy problem . . . He offered no proposal of any kind . . . He wanted no common energy policy in any guise. He was out to torpedo the conference. Plainly, France was ready to gamble on fulfilling its energy needs through bilateral deals; it would seek a preferred position through political support to radical regimes, particularly Iraq. It would attempt to drag Europe in its wake by means of the European-Arab dialogue.

Jag citerar Henry Kissinger i ett längre stycke då han summerar händelserna utmärkt:

France was in the forefront of those of our allies who were exploiting the embargo to line up bilateral deals with the producers – mostly arms for oil. And it was France that acted as the spearhead of the so-called European-Arab dialogue, the European alternative to our Middle East diplomacy, whose rationale – never made explicit – could only be dissociation from the United States.

Together with other leaders who favored the European-Arab dialogue, the French strenuously denied any political objective or exclusionary motives. But the secrecy with which the proposed initiative was prepared, the refusal to brief us about its contents, argued otherwise.

At a meeting of the senior foreign office officials of the EC on January 10-11, 1974, France put forward a proposal to begin the Euro-Arab dialogue at an expert’s level and to culminate it at a foreign ministers’ conference – in itself proof that the purpose could not be purely technical and cultural exchange that was advertised to us.

On February 6-7, the senior foreign office officials met again and substantially adopted the French recommendation that the Euro-Arab dialogue lead to a conference at the foreign minister level. We were never told of this decision officially; a proposal that I be briefed by German Foreign Minister Walter Scheel in his capacity as President of the Council of Ministers was blocked by France.

I början av 1974 bildades EAD formellt. Det första mötet hölls i Köpenhamn (15 december 1973) och ännu ett möte i Paris 31 juli 1974. I Paris deltog bland andra:

  • Kuwaits utrikesminister
  • Arabförbundets generalsekreterare
  • ECC:s president
  • EC president

Något som kallades ”European Parliamentary Association for Euro-Arab Cooperation” bildades med syfte att hålla olika parlamentariker informerade om utvecklingen i arabvärlden, besöka arabstaterna, koordinera åtgärder och organisera möten med företrädare för arabiska intressen. Hundratals politiker från hela Europa var med i denna organisation och uppgiften var att föra fram arabiska intressen sitt hemlands parlament och även inom EC. Organisationen användes också som ett mycket effektiv redskap för att utesluta och isolera staten Israel.

T.ex. beordrades EAD ta ställning för arabernas krav mot Israel; att Israel skulle dra sig tillbaka trots att araberna inledde aggressionerna, att Jerusalems Gamla Stad skulle hamna under arabernas kontroll och att pressa USA genom ECC att bryta sin allians med Israel. Dessa krav sattes i Arabkonferensen under oktobermötet 1974.

Al-Mani skrev att

A community of interest has developed between the Arabs and the Europeans, especially between high-ranking bureaucrats in the League of Arab States and the EC.

och

Arab diplomatic efforts in 1974 and 1975 were aimed at the elevation of the PLO to the status of representative of a state in exile, and at its inclusion in negotiations on any matters pertaining to the Middle East. Despite the failure of the EAD to result in recognition of the PLO the latter was, nevertheless, one of the most active supporters of the EAD . . . Although falling short of achieving formal recognition for the PLO the EAD did, however, succeed in persuading the Europeans of the need to establish a ‘homeland for the Palestinians’, and in ‘associating’ the PLO with future negotiations on the Middle East.

Påverkade Europa
Bat Ye’or
, som skrivit flera artiklar och böcker angående EAD, beskriver vilken enorm påverkan detta har haft och fortfarande har för Europa.

Politiskt har det lett till att arabernas politiska linje ”per automatik” stöds av Europa och man försöker få USA att med arabernas anti-israeliska hållning.

På det kulturella planet har, som ovan nämnt, började man ”samarbeta” mellan universiteten; på vetenskapliga konferenser tog man beslut om att studier av islam och arabisk kultur ska uppmanas och föras fram, den muslimska kulturen och det arabiska språket ska spridas i europeiska skolor, universitet och andra lärosäten. I Venedig 1977 hade man en konferens där man bland annat gav följande rekommendationer till regeringar runt om i Europa:

  1. Koordinering av de arabiska ansträngningarna att sprida det arabiska språket och kulturen i Europa.
  2. Skapandet av ”Euro-Arab” kulturcentrum i de europeiska huvudstäderna som ska hjälpa till med spridandet av ovanstående.
  3. Uppmuntra europeiska institutioner som lär ut arabiska och muslimsk/arabisk kultur.
  4. Nödvändigheten att tillföra arabiska lärare och specialister till europeiska institutioner och universistet.
  5. I samband med studerandet av arabiska också sprida arabisk-muslimsk kultur och andra aktuella arabiska frågor.
  6. Nödvändigheten av samarbete mellan europeiska och arabiska specialister för att presentera en objektiv bild av den arabisk-muslimska civilisationen och aktuella arabiska frågor för studenter och till den utbildade allmänheten i Europa. Detta för att locka européer till arabiska studier.

Araberna i Israel, som aldrig identifierats som ”palestinier” förut, fick nu med hjälp av Europa en annan position då de helt plötsligt anammade Arabförbundets benämning och språkval. Frasen om ”legitimate inalienable rights of the Palestinians” är lånad direkt av Arabförbundets deklarationer och Europa använde den frasen allt mer.

Detta inlägg har blivit långt, och det finns mycket mer att säga om denna farliga allians som pågått i över 30 år. Läs gärna mer:

Al-Mani, Saleh, The Euro-Arab Dialogue

Kissinger, Henry, Years of Upheaval

Ye’or, Bat, Eurabia: The Euro-Arab Axis

Advertisements

3 kommentarer till EAD – då Europa sålde ut sig själva

  1. Rune skriver:

    Frågan är ju hur har det varit möjligt att smyga detta program förbi den allmänna opinionen?

  2. Ted Ekeroth skriver:

    Jadu, deras möten är såklart bakom stängda dörrar vilket gör det svårt att hitta referenser till dokument om deras beslut. Vidare har det ju kallats en ”dialog” och man har medvetet dolt alla dessa beslut och riktningar som beskrivs ovan. Folk har ju vetat om det, men det har inte slagit igenom dels för att media inte rapporterat om det. Det är ju inte så konstigt – media har ju en förkärlek till militanta rörelser och mångkultur.

    Sedan har folk inte så bra koll på politik på Europa-nivå vilket också är ett av de stora problemen med EU; politiken sker så långt borta från folket att de inte har tid, energi eller ork att hålla koll på allt som sker. Det är politikerna som är den nya eliten som kan komma undan med mycket utan att folk reagerar…

    Lite tankar bara.

  3. […] har tidigare tagit upp “Euro-Arab Dialogue” i EAD – då Europa sålde ut sig själva och tar här upp Fjordmans referat/sammanfattning av Bat Yeors bok “Eurabia: The Euro-Arab […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: