Bernard Lewis: Europa går under

SD-Kuriren lyfter fram några uttalanden från mellanösternkännaren och professorn vid Princeton University i USA, Bernard Lewis. Det var i en intervju i Jerusalem Post som Lewis fick frågor om Europas framtid, islams expansion och europeiska judars möjligheter att överleva.

Lewis menar att det i dagsläget bara verkar vara en fråga om huruvida vi ska få ett islamiserat Europa eller ett europeiserat islam. Islam är ”på väg att ta över Europa”.

Enligt Lewis beror det på att européer ”har ingen respekt för sin egen kultur. Man kapitulerar i varje fråga när det gäller islam eftersom man fångats av självförakt, politisk korrekthet och multikulturalism”.

Jag tror att anledningen till att man i Europa inte får säga att islam tar över Europa, men att man får säga att ”nyliberalismen” tar över Europa, är att vi är besatta av politiska ideologier. Vi kan och vill inte förstå hur olika kultursfärer påverkar människor, hur religioner breder ut sig och samverkar med språk och sedvänjor.

Det här är mycket intressant. Det handlar om medvetenhet och är en extrem upplysningstanke. Politiska ideologier bygger på en form av val; man väljer att vara moderat. Och kring detta ska det offentliga samtalet cirkulera. Ingen får låtsas om att det existerar traditioner, sedvänjor och olika kulturer med sina egna rötter.

Robert Kagan fångar fenomenet ganska bra i den berömda essän Of Paradise and Power – America and Europe in the New World Order.

I alla fall, Lewis säger nästan rakt ut att han anser att alla judar bör lämna Europa innan det är för sent. Han är också oroad över Irans växande makt och vad det kommer innebära för både Israel och Europa när (inte om) landet skaffar kärnvapen.

Annonser

2 Responses to Bernard Lewis: Europa går under

  1. RIP Botha skriver:

    ”Ingen får låtsas om att det existerar traditioner, sedvänjor och olika kulturer med sina egna rötter.”

    Rentav genetik?

  2. Magnus A skriver:

    En ”fetkommentar” igen. 😉 Blev kanske en hel liten skrift, men den kanske innehåller nåt vettigt nånstans att tänka vidare kring?

    En utgångspunkt: Jag tror att ideologin är viktig, och det att vänstern gillar islam som jag skriver om nedan pekar kanske på det; vidare finns det ju inget egenintresse att vara t ex moderat, utan att välja sitt gamla parti är väl mer kultur än att tänka ideologiskt och byta parti om partierna bytt ideologi. (Kultur känns som om det kan ligga nära ”kulturellt kapital” och där är vi väl plötsligt nära klassbegreppet?; ”rösta efter din klass”)

    Att vi tänker i politiska ideologier kan förvisso vara en orsak till att man får säga att nyliberalismen tar över, men det är ju också ett val av kollektivism och vänsterperspektiv att säga att nyliberalismen tar över. Skulle vi ändra fokus på kultur så skulle vi ju minska betydelsen av just pro- respektive anti-individualistiska tankar i vår kultur (där i dag anti-individualismen är relativt stark). Jag tror inte att man kan ta sig förbi ett rådande problem genom att förmå människorna – aktörerna i samhället – att skifta utsiktspunkt och att därmed få dem att förneka den inre perception de för närvarande har om världen (av t ex anti-individualism). Jag förstår inte hur en sådan förändring skulle kunna realiseras utan att man utgår från de _inre_ referenspunkter som faktiskt människorna redan har för att sedan få dem att ifrågasätta dem. I dag anser jag att ett dominerande synsätt i medierna och i samhällets diskurs i i stort är att det finns stora risker i individualism som går för långt, utan att det finns någon motsvarande kritik mot kollektivismen. Jag tror att man måste börja där. Men när det gäller upplysning om islam och vad det egentligen är är det väl något som måste ske alldeles oberoende av behovet av ideologiskifte alternativt perspektivskifte i synen på samhället.

    ”Det kulturella” perspektivet (i motsats till ”det ideologiska”) förresten, skulle det definieras som traditioner, så att det egentligen har en konservativ utgångspunkt i meningen att det finns _önskvärda_ seder, värderingar, traditioner och ideal (önskvärda _framför andra_ värderingar, _oberoende_ av traditioner och seder osv)?

    Följande funderingar har jag säkert fått när jag läst Oriana Fallaci, men som jag förmodligen delvis redan tänkte:

    Kan det inte finnas en identifikation som vänstern gör till islam som har med likheter att göra? Kanske något av kollektivism och underkastelse till systemet samt kritik mot materialism, liksom kanske ett idealistiskt slutmål?

    Kritiken mot materialismen var något som förmodligen var en orsak till att delar av hippie-rörelsen var positiva till kristendomen; hade Jesus som ikon. Slutmålet i socialismen, det klasslösa samhället.

    Kristendomen har (detta var Fallacis tanke) till skillnad från islam en människa som gud och kanske därmed inte är fullt lika idealistiska målsättningar som islam, samt sätter rationalism högt. Är förstående på ett annat sätt. Det blir ju rätt patetiskt att tala om detta på detta torra teoretiska sätt (som jag nu gör) när vi vet vilka extrema skillnader det är mellan de två religionerna (t ex att islam inte accepterar andra religioner och uppmanar till utrotning av otrogna), men det är likafullt intressant som distinktion och anser jag är något som borde kunna diskuteras när islam och kristendom diskuteras.

    Men dessvärre är ju diskussionen om islam relativt kristendom i dag mest bara en där kristendomen dissas (oftast som något som skapat ”vår usla väst-kultur med individualism och kapitalism”; även inom den akademiska världen är detta rent av diskurs!!) och islam lyfts fram som ”en annan” (inte västs ickesocialism) ”kultuuuur” (i begreppet betydelser ärvda från ”den ädle vilden”?) som måste vördas och respekteras i alla avseenden, även där den är vidrig (detta har väl beträffande blåögdhet en självklara parallell till vördandet av socialismen och kommunismen trots deras vidriga former i manifest och i samhälleliga konsekvenser i alla fall där socialism/kommunism konsekvent prövats).

    Detta att islam är ett slags kollektivistiskt substitut för socialismen visas kanske även av att 19 av 20 människor i väst som konverterar till islam har klara vänsterideologiska sympatier, oftast radikala (Fallaci påstår i alla fall detta i The Force of Reason). Vidare tar ju många gamla radikala socialister och kommunister sympati för islam och rent av islamistisk terrorism, såsom George Galloway, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, i någon mån Jan Guillou, och massvis av andra vänsterröster.

    Så det ideologiska är det allt svårt att komma ifrån i analysen, MEN jag finner ditt intresse av fokus på kulturen som JÄTTEINTRESSANT och det kommer säkert att vara ett frö i mitt vidare tänkande! (Hur kan kultur och ideologi karaktäriseras som fenomen (knappast trivialt) och vilka relationer finns mellan de två?)

    Ska kika på Robert Kagans bok!! Något mer tips??!

    Jag tror ändå att sådant som synen på vad frihet innebär (är den en antiindividualistisk materiell sak med fokus på möjligheter eller har den mera strikt med individuell autonomi att göra?) är centralt, och finns samtidigt i både ideologi och kultur. (Här har väl förresten konservativ syn något gemensamt med vänsterns kollektivism när man s a s anser att man ska följa samhällets traditioner och förordar det kommunitära, medan vänstern har något gemensamt med liberalismens värdeneutralitet; socialismen är där helt inkonsekvent med krav på absolut kollektiv och på total frihet värderingsmässigt; friheten förlorar naturligtvis kampen då kollektivismen absolut råder över individen och begränsar henne; socialismen borde vara passé, men dess substantiella innehåll, kollektivismen, försöker kanske rädda sig — söka kontinuitet — via alternativa kulturer med islam som ett lovande halmstrå?).

    En förflugen (och säkert dålig) slarvig tanke:
    Skulle mera fokus på kultur än på ideologi kunna innebära att _inte_ diskutera ideal och moral lika mycket som _praktiska_, _konkreta_ lösningar, handlingar och livsmönster? Att en diskussion om islams praktik vara mer effektiv än en ideologiskt diskussion om dess kollektivism eller syn på förhållande mellan stat och religion. Kanske inte riktigt så… Båda sakerna behövs kanske också.

    Ytterligare en förflugen tanke:
    Är kanske bara det att sätta fokus på hur människor tänker och vilken diskurs som råder i samhället kanske ett exempel på att sätta fokus på kultur istället för på ideologi? I så fall skulle väl en kulturell diskurs kunna sägas vara på en (högre) metanivå i relation till ideologidiskussionen, där (nuvarande?) ideologiska diskurs i så fall kanske mera stannar vid ”filosofiskt mumbo-jumbo” med ideal som sina rättesnören medan den kulturella (diskursen) är en kritik av hur ideologierna är den dominerande diskursen men att de inte förmår hantera verklighetens konkreta utmaningar — i dag bland annat islam/islamism… Men om det nu vore på detta sätt (vilket jag egentligen inte alls tror att du eller någon menar) med en kulturell diskussion istället för en ideologisk, så tror jag inte på den eftersom jag inte tror att man kan vinna något endast genom att skifta ett perspektiv. Jag tror bara att analys kan klokt förändra och att genvägar är radikalitet. Men att fokusera på konsekvenser av tänkande/ideologi tror jag kan förändra tänkande/ideologi hos de som deltar i diskussionen.

    Men en hel del av det tänkta här tänktes ungefär samtidigt som det skrevs… Skört som en spettekaka antagligen.

    Det du ville få fram här känns lite som att det är en dimension som SD vill ska kontrasteras, nämligen trogenhet till den kultur man tillhör, och alltså så ska ma inte rösta på M för att man gillar deras ideologi utan på SD för att man gillar svensk kultur. Inte sant? Alltså mera en partiintressegrej än ett inslag för en intellektuell diskussion.

    Men jag tror att den diskussion som vi borde (måste!) ha om islam och kulturer och samtidigt om ideologier och värderingar kan vara något som inte bara kan ängsligt utestänga främmande kulturer (jag tror att vi ska utestänga kulturyttringar som inte är förenliga med grundläggande värderingar som vårt samhälle bygger på) utan också något som kan stödja förändringskrafter inom de kulturer (på andra håll i världen) som är i behov av reformering. Kan vi ha en diskussion — och där behövs nog lika väl ideologi/tankesystem som kultur/känsla — som avslöjar det ohållbara i t ex Mattias Gardells relativism samt tendenser till sådan i den akademiska världen.

    MEN, om SD får framgångar kommer det naturligtvis att tvinga fram en diskussion om detta (tack för det!). Men här tror jag att det är väldigt viktigt att inte de som inte är medvetna relativister inom vänstern, såsom ”nya moderater”, centerpartistiska liberaler eller andra frestas att delvis ängsligt hålla med relativisterna för att inte framstå som för negativa till islam, utan det är nödvändigt att man sätter sig in i frågorna samt att man ser vikten av att tydligt och i alla avseenden stå upp för de värderingar som vårt samhälle bygger på. (här bör naturligtvis sådant som ökad kontroll av islamiska verksamheter, begränsning av anhöriginvandring och utlandsresor med bortgifte och annat otillåtet kunna vara aktuellt).

    Misslyckanden här skulle möjligen gynna SD men det skulle även innebära en förlust för vår samhällsutveckling — en fördröjning av en nödvändig omorientering av den offentliga diskussionen, nämligen en för försvaret av värden i vår kultur som inte är förhandlingsbara — samt för dem som längtar efter reformation inom islam. Vänstern kan förmodligen se islam som en genväg för att förändringar i samhället som undergräver individens rätt kan ske, och bland annat därför så kommer de att framhålla dialektiken som det sätt som relationen till islam ska ske på. Alltså, att islams krav ska tas på allvar och s a s möten på halva vägen ska ske. DET FINNS EN STOR RISK, tror jag, att (ursäkta det hopplöst dåliga ”ord”valet) ”mysmoderna Reinfeldt-typer” inom det ickesocialistiska blocket kommer att bejaka det dialektiska, förhandlings- och kompromissbaserade, förhållningssättet i relationen med islam.

    Men en diskussion om andra kulturer och vår egen samt om hur det hänger ihop med ideologier, en sådan tror jag vi behöver! Fixar inte politikerna den utan SD hoppas jag att SD-framgångar kan påskynda att en sådan debatt tar fart. I en sådan diskussion, och kanske bara i den, så kommer ju även VÅR kultur och dess speciella egenskaper att artikuleras, lyftas fram, och förhoppningsvis finna sympatier och värderas högre. Samtidigt lär vänsterns eventuella försök att med sitt islamtycke bl a ”avindividualisera” samhället (det är nog ideologiskt och ryggradsmässigt) få sämre utsikter, kan man i alla fall hoppas; antar att detta kan vara ett skäl till att vänstern — såväl vänsterpartiet som radikala stenkastare — särskilt fruktar SD.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: