Mot en ny familjepolitik

Jag är en ganska akademisk och disträ person. En sån där som läser för mycket för att ha ett liv och som talar med sig själv. Men ibland, bara ibland, så slår sig verkligheten igenom på ett läskigt påtagligt sätt. Den där förbannade verkligheten.

Min flickvän, som studerar till sjuksköterska, kom hem från sin praktikplats på ett äldreboende och satt och pratade om att vi skulle skaffa barn. Jag kläckte ur mig något undvikande om att det måste vi ju göra för vem ska annars ta hand om oss när vi blir gamla. Jag antar att det var menat som ett skämt, men hon var gravallvarlig. För så är det ju, de äldre som inte har några barn är ensamma. Familjen är gemenskap, familjen ger mening i livet.

Det är såna stunder om verkligen kan få en att inse hur vansinnigt socialismens och feminismens krig mot familjen varit. Avsaknad av familj är inte frihet – det är en mardröm. Ingen mindre än sociologen Emile Durkheim skriver:

A nation can be maintained only if, between the State and the individual, there is interposed a whole series of secondary groups near enough to the individuals to attract them strongly in their sphere of action and drag them, in this way, into the general torrent of social life.

Durkheim syftade inte på familjen, men familjen är tveklöst den mest grundläggande av dessa ”grupper” som ger individen i socialt liv.

För inte länge sedan fördes en intressant debatt i Expressen. Tanja Tydén redogjorde för undersökningar som visade att de flesta unga svenskar, män som kvinnor, vill ha barn, men kvinnor är okunniga om sin egen fertilitet och man skjuter på familjebildandet för länge.

Jag känner igen det så väl; alla vill ha barn, men man är osäker, man väntar, man vill skaffa jobb, man har det inte tillräckligt bra ekonomisk, osv. Det likadant hela tiden. Och det är nog lika bra att erkänna att vi har skapat ett samhälle som är gjort för ensamstående människor som arbetar.

Sverigedemokraterna bör lyfta fram familjepolitiken som ett av de viktigaste områdena. I en tid då vänsterpartierna helt sitter fast i feministiska dogmer och regeringspartierna är för splittrade för att kunna göra något verkligt, har sverigedemokraterna en unik möjlighet. Alla de män och kvinnor som vill leva i de där gamla tråkiga kärnfamiljerna är en bortglömd grupp.

Hur kan början till en ny familjepolitik se ut? Ja, en klok sverigedemokrat har redan filat lite på början till ett förslag om hur föräldraförsäkringen kan baseras på familjens inkomst istället för på individers, vilket skulle gynna både ensamstående föräldrar och människor som lever tillsammans. På köpet skulle man få mer frihet.

Utgångspunkten bör vara frihet för familjen. Jag är övertygad om att de flesta människor i vår tid vill både jobba och vara hemma med sina barn under perioder. Man ska alltså satsa på både nya former av dagpassning av barn och på ökade möjligheter för föräldrar att vara hemma.

Hur kan man få en större mångfald dagis, daghem, dagmammor, osv? Kan man förbättra systemet med vårdnadsbidrag för att det ska få verklig effekt? Skulle man kunna omvandla barnbidraget till ett större grundavdrag för att förbättra familjernas ekonomiska situation?

Det finns mycket att göra, mycket att fundera på. Och utgångspunkten bör alltid vara att underlätta för hela familjer, även för familjer med en ensamstående förälder. Bara att få se en klar familje- och barnvänlig attityd från svenska politikers sida vore fantastiskt och skulle säkert ge röster. Svenska folket är trött på familjefiender. Familjen är bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: