– Är du dum i huvet?

Jag är en ganska vanlig kille, tror jag.

Jag är svensk – det är vanligt än så länge. Jag har en vanlig medfödd familj, en mamma och en pappa och en formlig hord av syskon – precis som många andra. Jag har också en familj som jag bor ihop med. Den består, förutom av mig själv, av en vacker kvinna, våra två underbara barn och en tjock katt – ganska ordinärt. Vi bor i en lägenhet i Stockholm – inte direkt unikt. Jag arbetar med att vända på papper och säga ”Hmmm”, samt med att prata mycket i telefon – vanligt värre.

Det som inte är så vanligt med mig är att jag tycks ha en helt annan bild av verkligheten än de flesta andra. – Ja, alltså inte rörande ALLA delar av verkligheten. Jag anser naturligtvis, precis som alla andra, att himlen är blå, att jorden är rund och att blodig oxfilé är delikat, gärna med sparris och bearnaisesås till. Men det är inte det jag menar. Låt mig förklara:

Som jag ser det så är vårt Sverige i förfall. Kanske gäller detta hela västvärlden. Och det verkar på det offentliga politiska samtalet som att jag och några få vänner är ensamma om att tycka så, eller åtminstone ensamma om att tala om att vi tycker så.

Förfallet, som jag och mina vänner tycker oss se, är spritt på väldigt många områden, men består i sammanfattande drag av en ökad fysisk otrygghet och ett allt mer utbrett parasiterande på de gemensamma resurserna. Konkret kan det handla om till exempel gruppvåldtäkter, ungdomsrån, organiserad brottslighet, systematiskt svartarbete, bidragsfusk och allmän ovilja att dra sitt strå till stacken – samhället Sverige.

Jag och mina vänner tror att en av orsakerna till detta förfall, och den tragiska situation av sorg och tragik som det medfört, är det som populärt kallas mångkultur.

Jag och mina vänner tror nämligen att det är farligt och galet att tvinga vitt skilda kulturer att leva inom samma samhälle, utan att de delar samma syn på samhällets fundament. Det antagandet baserar vi på flera saker, bland annat empiriska konstateranden ur vår egen vardag, men kanske främst på den information historien kan ge oss om andra samhällen där man med blod och tårar fått betala priset för utopin mångkultur. Länderna på Balkan är ett bra och både tidsmässigt och geografiskt nära exempel, men egentligen duger det stora flertalet väpnade konflikter som bevis för att människor måste dela grundläggande värderingar för att kunna leva i harmoni.

Att alla inom ett samhälle delar fundamentala värderingar är som sagt en förutsättning för en fungerande demokratisk samhällsordning. Och att alla delar värdegrund är faktiskt motsatsen till mångkultur.

Att det sedan bara är knäppsocialister som tror att överlagd kravlöshet gentemot gäster – en hållning som ju är mångkulturens kärna – är någonting bra, är som jag ser det bara ett bonusargument.Left wing wasp.

Även här, då det gäller orsaken till förfallet, är vi ganska ovanliga jag och mina vänner. Åtminstone om man förutsätter att den allmänna debatten – som sig bör i en demokrati – någorlunda speglar invånarnas åsikter.

Det finns många ämnen och politiska frågor där en del av folket tycker en sak och en annan del av folket tycker en annan sak. Det är sunt och ingenting konstigt i en demokrati. Men just i denna fråga, frågan om mångkulturens och massinvandringens förträfflighet, är det tydligtvis så att det finns ett på förhand givet rätt och fel. – Rätt är att tycka att mångkultur berikar och leder till inga eller få skadliga fenomen, fel är att ens ta ordet i sin mun med andra avsikter än att hylla det.

Alla sju riksdagspartier förnekar konsekvent att den mångkulturella ambitionen att behandla gäster som vore de värdfolk skulle kunna vara en orsak till den havererade invandringspolitiken. Vissa menar till och med att det inte finns någon havererad invandringspolitik utan att problemen i samhället, om det ens finns några problem, beror på komplexa orsakssamband som de hittar på fina, intellektuellt ljudande namn åt, men som de knappt själva tror existerar.

Så vilket parti ska man välja? Vilket parti är det som står närmast nämnda åsikter?

Jag och mina vänner väljer självklart Sverigedemokraterna och det är vi stolta över. Vi är stolta över att vi tar ansvar för framtiden, trots hot, mobbing och våld. Vi är stolta över att vi vågar diskutera de många svåra frågor vars itutagande med är en förutsättning för att våra barn eller barnbarns Sverige inte ska gå under i blod, lidande och död – mångkulturens slutgiltiga och ofrånkomliga rov.

Vi är så stolta över oss själva och vårt engagemang för allas vår framtid så när vi möter fördomsfulla pappskallar som läser för mycket kvällstidningar som säger:

– Sverigedemokraterna, är du allvarlig?

så svarar vi:

– Javisst, man måste stå upp för demokratin, annars förtjänar man den inte.

Och när de fortsätter:

– Är du dum i huvet?

Så svarar vi helt enkelt:

– Nej, tvärt om, hoppas jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: